*Mäh! Gör något åt saken istället för att gnälla, kärring!*
Ja, ja, jag ska!
Vilket jag i och för sig har sagt hundra gånger nu utan att det händer ett jävla piss från min sida.
Haft så lite tid, så lite motivation och ett alldeles för tomt huvud. Det sista var lögn dock. Huvudet är inte speciellt tomt. Det är bara det att det pendlar mellan att jag inte har något vettigt att skriva, det låter patetiskt och inte kan samla tankarna till skrivna ord.
Jag har kommit fram till att jag kanske har fått en släng av höstdepression. Eller så handlar det bara om att det är lite för mycket hela tiden. Till exempel, den här helgen har varit den första sedan maj som jag lagat någon form av vettig mat, tyckt att det varit trevligt och det har till och med smakat gott. Även i min mun.
Jag vill så mycket just nu.
Saknar så mycket.
Önskar så mycket.
Antagligen mer än vad min kropp egentligen orkar med. Ska, enligt min läkare, vara ett friskhetstecken och jag borde vara glad. Istället känns det bara frustrerande. Att min fysiska kropp vill mer än den psykiska. Eller är det kanske tvärtom? Hursom så är det jobbigt att sitta hukad i startblocket och aldrig komma iväg. Att bara sitta och lyssna efter startskottet.
Jag vill vara frisk. Slippa äta lyckopiller för att orka le, ta mig upp ur sängen och få något vettigt gjort om dagarna. Är bara två månader kvar till nedtrappning ändå känns det som en mils evighet som aldrig tar slut. Snart känns just nu som allt annat än snart.
Jag saknar studentlivet. Det riktiga studentlivet, att vara officiellt studerande. Inte som nu, jobba för att hinna ikapp livet, studierna och ekonomin. Nog för att det är skönt att känna att man börjar komma ikapp, men jag vill vara där framme nu. Där borta där allt redan är uppordnat.
Jag önskar att jag hade kärlek i mitt liv. Har massor av kärlek, men inte den sortens kärlek jag tänker på just nu. Den som omfamnar mig, kysser mig och får mig att tagga ner. Den som ligger bredvid mig om nätterna, stryker mitt hår och viskar vackra ord. Länge sedan jag verkligen på riktigt önskade att jag hade den personen i mitt liv. Antar att det är ett tecken på att jag är redo igen.
By the way...
Pratade med min läkare för någon vecka sedan.
- Oj, du låter förtrollande förälskad.
- Eh, knäpp eller? Pröva stressad istället.
- Ja, jag är ju din läkare.
- Var det ett svar på frågan eller ett konstaterande varför jag är stressad?
- Om du hade gjort som du blir tillsagd hade inte varit stressad.
Han är kaxig den jäveln.
Jag gillar't!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar