Saker jag förundras över

Jag har alltid fått höra att jag är en god lyssnare och att det är lätt att berätta saker för mig. Dels för att jag aldrig dömer någon oavsett vad de berättar och dels för att jag aldrig sprider saker vidare. De senaste åren tycker jag själv att jag kanske inte är en så bra lyssnare av den enkla anledningen att jag själv har fått mycket som jag behöver ventilera. Tycker att jag lätt kan kackla iväg i mina egna bekymmer som väcks av saker som andra berättar.

Att mina vänner gärna berättar saker för mig känns väl inte helt märkligt. Är väldigt naturligt med tanke på att jag säger att jag finns här om de behöver prata och att de vet att de faktiskt kan lita på att jag inte sprider känsliga saker vidare. Det är inte helt ovanligt att jag får veta saker som bara är för mina öron. Känns faktiskt väldigt skönt att mina vänner har det förtroendet för mig.

Däremot finns det ett fenomen som jag aldrig riktigt kan sluta förundras över. Det är människor jag knappt känner som hur enkelt som helst anförtro mig saker. Och det kan vara riktigt personliga saker ibland som jag själv inte hade valt att säga till vem som helst. Det är heller inget nytt fenomen, utan det har liksom alltid varit så. Och jag fattar inte riktigt vad det är som gör det?

Senast i raden är en man som jag arbetar med. Han bor åt mitt håll så vi har alltid sällskap när ska hem. Och fastän vi knappt har arbetat tillsammans i tre veckor så började han ändå berätta en kväll på väg hem från jobbet. Det var verkligen helt apropå från hans hjärta. En riktigt tung sak som jag aldrig hade kunnat ana att han bar på i tysthet för han är en väldigt glad och humoristisk person på jobbet. I alla fall mot mig. Vad andra tycker om honom vågar jag inte svara på, för nog kan han vara lite speciell ibland. Han är ju dalmas... ^^

Det är saker som dessa som får mig att undra vad det är som får människor att berätta saker för mig som om de känt mig i flera år fastän det inte är så. Står det skrivet i min panna att jag är en god lyssnare? Lyser det igenom att jag förstår andra av den anledningen att jag själv har varit med om många jobbiga saker? Eller är det bara en känsla andra har, att jag är attlita på?

Jag vet inte...
Och jag fattar helt enkelt inte vad det är som gör det.