Barnskrik och vuxenskrik

Just nu vet jag inte riktigt vilket av det jag föredrar.

Spenderade lördagskvällen och söndagen hemma hos min syster i Karlstad. Fick äntligen se det nya tillskottet i familjen, en kopia av min systerson fast utan penis. Hon var en jävel på att skrika kan man säga. Märkligt nog var min famn lugnande. Hade jag aldrig trott när jag tog upp henne när syster hade fullt upp med att försöka få i den matvägrande lillkillen lite mat som dög, vilket var typ inget. Jävla unge. Fast han är söt ändå. Min sanna ögonsten här i livet. Om jag bara hade kunnat slippa blöjbyten så skulle jag nästan kunna få för mig att kidnappa honom någon dag eller två. Så det är väl tur att blöjbyten ingår i hans liv fortfarande.

Trots allt så är barnskrik inte min cup of tea och även om jag tycker om att vara hos min älskade syster och hennes familj. Det är ändå skönt att få låta huvudet vila. Det går liksom inte riktigt att ignorera sådana skrik hur mycket man än försöker. Det skär genom både huvudet och hjärtat.

Vuxenskrik däremot skär bara i öronen, båda två på samma gång. Och mitt däri får man ibland bita sig i tungan för att man inte ska säga något bitskt tillbaka. Man får bara stänga av och låta de små liven hållas. Fast jag förundras verkligen över vuxna människor som sjunker till en så sjukt låg nivå. Hade det inte varit en telefonlinje emellan så hade de aldrig betett sig som de gör. Och jag tyckte att jag hade aggressionsproblem.

Fick beröm av min gruppchef idag efter ett samtal som säkerligen hördes över hela Karlskoga. Hon berömde min för min lugna samtalston och för att jag faktiskt vågade säga ifrån på ett vuxet sätt när jag fick nog. I mitt stilla sinne tänkte jag bara för mig själv "det kallas för ett års terapi och en helvetes massa utbildning i pedagogik". Endast det sista sa jag högt, minus svordomen. Hon svarade med att säga att jag verkligen fick användning av den nu och det har hon alldeles rätt i. Pedagogiken funkar bättre på vuxna än vad den gör på tonåringar. De blir så provocerade av mitt lugn att de väljer själva att lägga på. Sedan är det bara att tacka för hörselskadan och ta nästa samtal.

Imorgon blir det ett helvetespass på jobbet. Tio timmar.
Undra exakt hur döv jag kommer att vara?
Och undra hur mycket jag kommer önska att det istället var ett barnskrik?