Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

Det här med förkylningar

En förkylning är verkligen ingenting att leka med. Så fort den har boat in sig i kroppen så vägrar den att flytta ut. Riktigt jävla frustrerande må jag säga. Hela förra veckan låg jag hemma och håll nästan på att dö. Kanske lite överdrivet, men det var ungefär så som det kändes. Denna veckan har jag varit på jobbet, men jag har verkligen inte varit människa. Trött, seg och inte alls med i huvudet och direkt när jag kommit hem så har jag störtat i säng. Jag har inte orkat någonting i två veckor nu.

Och inte orkat någonting i två veckor syns verkligen om man tittar hemma hos mig. Det ser mer eller mindre ut som en krigszon. Blir bara trött av att titta på vad jag seriöst måste ta tag i snart. Helst igår. Eller ja, allra helst för två veckor sedan. Helt galet ändå att en förkylning kan slå ut en så totalt. Tur att man inte har familj för det hade jag verkligen inte orkat med när jag knappt ens har orkat med mig själv. Pinsamt, men sant.

Den här gången lät jag dessutom bli esberitox, min räddare vid förkylningar. Detta för att förkylningen endast satt i halsen från början och då hjälper inte dem överhuvudtaget. Den här veckan vaknade däremot näsan till och jag borde ha tagit dem, men näsan lurade mig och höll i sig längre än vad jag hade trott. Nästa gång kommer jag ta dem oavsett vad så skiten går över snabbare för jag hade verkligen glömt hur länge en förkylning sitter i utan dem. Aldrig mer säger jag bara.

Platsbanken, min vän

Beskedet är här. Dåligt sådant, vilket jag också har misstänkt. Jag ville mest få det bekräftat och klart. Få möjlighet att sätta punkt. Och visst, jag är besviken. Så otroligt jävla besviken, men det förändrar ingenting.

I fem års tid har jag slagits och kämpat för att jag ska få nå mitt mål. Jag hade det i min hand, men på grund av ett vikariat så togs det ifrån mig. Målet är nu satt till att det kanske sker efter sommaren någon gång. Kanske. Om, ifall att. Det hjälper inte längre att jag får lov ord eller ett löfte om att vara först på tur. Det hjälper inte att det finns papper på det eller att chefen beklagar att det blivit som det blivit. Jag kämpat för min egen skull i fem år. Det spelar ingen roll att jag snart är där för jag har varit snart där hur långe som helst nu och det finns gränser även för mig. Jag har tappat hoppet och jag har fått nog. Kompetensen har jag, men eftersom det inte värderas högre än vad den gör så tar jag min kompetens till ett företag som skulle dö för den. Svårare än så är det inte.

Jag har till och med slutat säga att jag trivs med det jag gör för att det ska låta bra eller för att det att verka som att jag håller modet uppe. Istället har jag börjat uttrycka vad jag egentligen känner. Ärligt och rakt. Jag hatar inte mina arbetsuppgifter, men det är inte vad jag vill göra och jag anser att jag är bättre än det jag får göra om dagarna. Jag värdesätter mig själv på alla sätt jag kan för att rädda min egen stolthet istället för företagets stolthet. Och det kanske låter illa, men jag behöver göra det. För mig. För mitt eget självförtroende just för att den är viktig för mig.

Platsbanken kommer rulla framför mina ögon varje dag tills dess att jag hittar ett jobb som är bra nog för att släppa en fast tjänst med en fast lön. Hur lång tid det tar spelar mindre roll. Det är i alla fall det som kommer att vara mitt mål från och med nu.

För jag har inget bättre för mig

Ligga hemma och vara sjuk kan vara något bland det mest värdelösa som finns. Att ligga hemma sjuk med en förkylning och feber är än mer värdelöst. Lägg då även på att jag hostat sönder mina revben och även fått talförbud av läkaren så har ni en undergång. Jag har så jävla tråkigt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Alla som någon gång har råkat haft sönder sina revben vet exakt hur ont det gör, samt att det inte finns så mycket att göra åt det mer än att härda ut. Det självläker, även om det tar sin lilla tid. Rådet från läkaren var att undvika att hosta i den mån det går. Sämsta rådet man kan få när man är förkyld och har ont i halsen. Behöver man hosta så gör man det vare sig man vill eller inte. Kroppens egna reflex för inte är det så att jag ligger här och okynneshostar bara för att det är kul. Snarare är det så att jag får en lättare form av dödsångest varje gång jag inser att jag måste få upp slemmet från min hals.

Så vad hittar man på när man inte får jobba, prata eller hosta?
Man underhåller sig på alla sätt man kan, En skam för Sverige är ett av de bästa sätten.
Kanske inte det bästa beslutet eftersom det även gör ont när jag skrattar, men det här är det närmaste socialt umgänge jag kan komma just nu och för att inte självdö så står jag ut.

Bli vän med sin kropp

Jag har ingen hjärna kvar eftersom jag tror att jag bokstavligt talat kan ha hostat ut den under dagen. Om jag tappar rösten inom en snar framtid så är jag inte förvånad. Trots detta tänkte jag försöka få ut mig något intelligent om det som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag har alltid haft lite ångest över min kropp, vilket i sig inte är så ovanligt. De allra flesta människor har detta. För min del handlar det om mittenpartiet av kroppen, det vill säga magen och brösten. Båda problemområdena är enligt mig för stora och slappa. Tanken har slagit mig att ta den enkla vägen och lägga mig under kniven, men lyckas alltid få fatt på min hjärna och att inse att det egentligen inte är lösningen på problemet. Dessutom skrämmer mig tanken att behöva sövas. Med andra ord kommer det aldrig att hända.

Med detta i tanken så har jag försökt leva mitt liv utifrån att jag behöver bli vän med min kropp. Inse att det är så här jag ser ut, att det inte är så illa som jag tror och banka in i huvudet att jag duger ändå. Min personlighet och den jag är handlar inte om hur min mage och mina bröst ser ut. Inte alls faktiskt. Det arbetet är dock inte så jävla lätt när man lever i en utseendefixerad värld. Sociala medier hjärntvättar oss med hur vi borde se ut för att må bra och dejtingsidor är löjligt bra på att döma ut varenda jävel som kliver över dess tröskel. Därför måste man utrusta sig med ett pannben av stål och bli riktigt hårdhudad för att klara av att stå emot allt som kommer emot en. Ändå är det svårt.

I allt detta har jag ändå upptäckt något som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Antagligen utifrån det faktum att jag har lite småångest över min egen kropp. Jag anser inte att jag är vän med den än, men att jag arbetar med det hela tiden. När jag är ute så är det inte så ovanligt att jag får uppmärksamhet. Jag har alltid tidigare trott att detta beror på mina bröst och att killar överlag bara vill ligga och visst finns det dem som säkert har det som baktanke. Men på senare tid har jag börjat inse att det är långt ifrån alla som endast har detta i huvudet. Killar har tagit kontakt med mig för att de seriöst tycker att jag är intressant och för att de vill lära känna mig. Jag får en del komplimangen som handlar om helt andra saker än det som relaterar till min kropp. På detta får jag hela tiden höra att jag ser ut att ha en sjukt bra självkänsla.

Det förvånar mig eftersom jag inte själv tycker att det stämmer. Så antingen har jag kommit mycket längre i mitt arbete än vad jag tror att jag har eller så är jag bara sjukt bra på att fejka vänskap med min kropp. Ju mer tiden går så tror jag att det är det första som stämmer. Min kropp funkar oavsett hur den ser ut och jag vet hur jag ska klä mig för att dölja och framhäva de delar jag vill. Och helt ärligt...om jag inte duger utseendemässigt av vissa personer så skiter jag i det. Den personen lär inte duga för mig heller. Dömer man personer utifrån utseende så är det inte en person för mig, så är det.

Nu ska jag bara lära mig att fatta när personer flirtar med mig och inte. Den är svårare. Uppenbara saker är enkelt, men de är de små subtila sakerna som andra gör som är riktigt svårt. Dessutom vet jag aldrig hur jag ska kontra på saker jag inte vet hur jag ska tolka, vilket slutar med att jag står där helt stum, ler och går vidare som att inget har hänt.

Med nerverna utanpå kroppen

Fram till den här dagen. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som har gått. Inte för att jag håller på att bli sjuk, utan för att idag är den dag som kommer att avgöra om jag får gå tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter igen. Det möte som kommer att vara avgörande för om jag ska ta min kompetens och se mig om efter ett annat arbete eller om jag tänker vara kvar. Jag vill ju vara kvar för att jag trivs. Men bara trivas räcker inte längre. Bra arbetskollegor räcker inte längre. Jag behöver någonting mer. Utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Nya erfarenheter och förnyelse.

Jag har haft svårt att sova och jag har varit grinig och och tvär. Ingen matlust och magkatarren har övervunnit vilken medicin jag än har försökt mig på. Jag har kommit på mig själv med att bara sitta apatisk, försvunnit iväg eller bara ligga i sängen helt klarvaken fastän kroppen är helt slut. Idag innan mötet har jag knappt kunnat andas och nerverna har bokstavligt talat varit utanför kroppen. Disträ är bara förnamnet för att beskriva hur jag har fungerat på jobbet idag.

Så kom mötet. Jag höll andan hela vägen. Svettades och frös på samma gång. Kunde inte tänka klart och hittade inte orden. Allt flög omkring i mitt huvud. Mitt liv, min framtid, mina mål. Allt som är så fruktansvärt viktigt för mig.

Och hur det gick?
Jag fick en ny mötestid då inget svar kunde ges idag.

Så nu får jag leva med min känslor utanför kroppen ett par dagar till...

När man bara inte orkar

Hade tänkt att skriva något jättelångt, djupt inlägg kring vad jag känner just nu med allt som händer i mitt liv. Hann skriva ganska mycket, men så plötsligt bara ångrade jag mig och tog bort allting. Varför?

Idag är en sådan dag. När jag bara inte orkar. Alla mina känslor bubblar inom mig, men jag vet inte hur jag ska forma orden för att det överhuvudtaget ska låta vettigt. Hur jag ska få fram det jag känner så att någon annan ska förstå. Jag vill så mycket att jag helt plötsligt bara stänger av. Jag vill släppa in och jag vill uppnå mina mål och drömmar.

Det handlar inte om att jag håller på att deppa ihop fullständigt. Snarare handlar det om att jag inte kan hantera mig själv. Jag kämpar för att ta mig upp ur sängen. Kämpar för att ta mig igenom arbetsdagen. För att åka hem och få någonting gjort. Försöker att inte stänga ute människor. Men ändå så slutar det med att jag fastnar i min egen värld. Hela tiden. Jag kan bara inte rå för det.

Jag vill bara skrika rakt ut, men inte ens det förmår jag mig att göra. Det skulle kännas så sjukt mycket bättre och antagligen skulle jag kunna återgå till det normala direkt efteråt. Men jag orkar inte. Det är lättare att bara sitta i soffan, stirra rakt ut och låta alla tankar bara mala runt, runt, runt. Och så där håller det på tills jag bara får nog och sätter punkt. Sätter punkt med människor. Sätter punkt för hur mycket jag orkar ta. Det som från början gjorde att jag hamnade där jag är nu.

Tänk om jag bara kunde göra det från start istället...