Åh, hej!

Joråsåatteh!

Om man kanske skulle försöka få lite rullning på den här bloggen igen nu då. Nu när livet snart går tillbaka till det normala igen. Bara tre dagar av helvete och en sittning kvar sedan så jävlar. September har seriöst tagit kål på mig. No life deluxe!

Jag har i och för sig hunnit tänka lite också. Tänka sig. Förvånad själv faktiskt. Vet inte riktigt hur det har gått till, men hjärnan har tydligen fungerat helt av sig självt trots både stress och koma. I alla fall, det jag har tänkt på är att det nog är dags för bloggen att få en liten förändring igen. Inte designmässigt, utan snarare innehållsmässigt.

Inte för att jag har tänkt mig någon jätteförändring. Däremot verkar folk tro att jag nu för tiden är totalt sorglös och inte kan förstå varför jag måste äta de tabletter som jag gör. Kan inte förstå hur jag, som verkar ha det så bra, inte bara kan njuta av livet och se det positiva istället för det negativa. Okej, allt går verkligen inte i moll längre och jag ser inte heller livet i en gråskala som jag gjorde för ett år sedan.

Tänk hur mitt liv såg ut för ett år sedan. Vågar knappt tänka på hur det var då. Så dåligt jag mådde då, både fysiskt och psykiskt, har jag inte gjort på väldigt länge. Jag hade aldrig kunnat ana att min kropp var nere för räkning för ett år sedan. Idag är det en sådan enorm förändring mot hur det var då. Livet är fortfarande tungt periodvis och jag visar det precis lika lite som då. Men jag är hoppfull, kämpar på ett annat sätt och jag kan se att det finns ljus. Bara man kan kämpa sig förbi det som är tungt så finns det ljus. Och jag kämpar, jag känner mig glad trots att jag ibland tycker att livet är ett litet helvete i en presentask med rosa rosett.

Sorglös är jag däremot inte. Den lilla flickan inom mig har fortfarande tårar som rullar ner för sina kinder. Ingen ser henne. Alla ser bara den galna tjejen som är kaxig, glad, full av liv och med ett enorm självförtroende. Hon som bär en mask, bygger murar och aldrig släpper någon för nära in på livet. Det kanske är dags att öppna den dörren på riktigt och bli mer personlig.

Vågar jag det?
Vill ni läsa om det?

För det är så att det finns saker jag aldrig pratar högt om annat än till Cissi, (Tack gode gud för att jag har Cissi!) som jag bor ihop med. Ingen vet om min enorma rädsla att aldrig lyckas bli skuldfri. Ingen ser min stora saknad till mina bonusbarn. Ingen vet, inte ens han själv, hur mycket jag saknar min sparv. Ingen ser min rädsla över att aldrig nå mitt mål. Hur jag ibland gråter mig själv till sömns. Att jag saknar, längtar och önskar att jag kan få tillbaka mig själv och det liv jag hade innan jag träffa Mr S. Aldrig pratar jag om den rädsla jag känner över att någon gång råka stöta på honom. Han som är den stora, bidragande faktorn till att jag hamnade här. Inte heller ser någon min rädsla över att aldrig finna någon som kan älska mig för den jag är. Trots mina brister, min extremt låga självkänsla och självförtroende. För ja, den är låg. Både självkänslan och självförtroendet. Jag döljer det bara för väl för mitt eget bästa.

Kanske är det det som krävs för att människor ska förstå att jag är allt annat än sorglös. Inte för att jag tänker måla bloggen i svart, men det kanske är dags att öppna dörren till den lilla flickan. I alla fall ibland.

Frågan återstår bara...
Vill ni läsa om det?
Följer ni med på den resan?