Mer och mer känner jag att det här med nätdejting inte är något för mig. Dels för att jag aldrig riktigt lyckas få grepp om folk och dels för att jag tycker att de allra flesta beter sig som badass. Dessutom är det sjukt svårt att hitta någon som verkligen är ute efter samma sak som en själv.
För varje dejt jag går på desto starkare blir känslan av att jag är på helt fel forum och söker efter kärleken. Visst är det kul att lära känna nya människor och visst är det underbart när man hittar någon som man trivs jävligt bra med som vän. Men det är i grund och botten inte det jag egentligen söker efter.
Sedan är det det här med ärlighet. Detta som är så viktigt och som alla skriver om är så viktigt. Jag börjar helt seriöst fan undra hur jävla viktigt det egentligen är för andra. För mig är det sjukt viktigt och det försöker jag visa genom att faktiskt vara ärlig själv. Men det är väl kanske som med allt annat här i livet? När det handlar om hur andra ska vara mot en så är det fruktansvärt viktigt, men när det gäller att visa det för andra så är det inte riktigt lika viktigt längre.
Jönseri är vad det är!
Men nog blir jag kvar på nätdejtingsajterna, som alltid. För någonstans hoppas jag att den där människan jag söker efter hinner fatt mig och haffar mig. Ja, jag hoppas på att det är han som hittar mig. För nu har jag fan själv försökt hitta den där jäveln som gömmer sig så äckligt bra i snart två år så nu har jag tröttnat på att famla runt. Nu sätter jag mig istället fint i ett hörn och väntar på att han ska komma ur sitt gömställe och visa sig för mig. Flickig som jag är...eller hur var det egentligen med den saken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar