Som ni vet så gick jag rakt i backen i december och det slutade med att jag hamnade på sjukhus. Med med därifrån fick jag en hel bunt med recept på mediciner och läkaren försökte utan resultat att sjukskriva mig. Den dagen bestämde jag mig för ett beslut jag funderat på ett tag, att ta ett studieuppehåll. Så när min kurs slutade i januari så valde jag att inte gå på nästa kurs, utan istället börja ta tag i mig själv och mitt eget mående. För det är ju så att efter separationen valde jag att gå på som en ångvält, vilket jag idag får lida för ganska så rejält. Jag hade nog egentligen behövt att stanna till redan hösten 2008, kanske till och med behövt att åka ner till Göteborg för att få landa lite i mig själv. Det är lättare att se sådant med facit i hand.
I januari gick jag då från studerande till att bli arbetslös, vilket kanske inte var en skitbra idé. Men jag är hellre arbetslös än sjukskriven. Så därför masade jag mig ner till socialförvaltningen och bad om hjälp. Jag fick prata med en kvinna där, min handläggare, som var mer förstående än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Hon sjukt bestämd, men har ändå en medmänsklighet som inte är av denna värld och hon är dessutom är hon ingen paragrafryttare som många socialsekreterare kan vara.
Väldigt få människor som har vetat om detta och anledningen är att jag behövt min egen process att ta itu med saker och dessutom själv acceptera mitt beslut. De som vet, vet av en anledning, för att jag vet att jag kan lita på dem av hela mitt hjärta. För det finns saker i allt det här som har varit jävligt jobbigt, myndighetsbesök och massa annat skit som handlar om mitt väldigt privata liv. Och för att jag skulle orka med det så ville jag inte behöva utstå en massa baktaleri, skitsnack och spekulationer från människor som inte verkar ha som syfte att vilja mitt bästa.
Nu är det däremot så att jag inte gick arbetslös speciellt länge. Jag har fått ett deltidsarbete som medlemsvärvare för villaägarnas riksförbund, vilket jag trivs grymt bra med. Jag har en fantastisk chef och helt otroligt underbara arbetskamrater. Så som mitt liv ser ut just nu så pluggar jag ikapp en massa kurser på universitetet på dagarna och på eftermiddagarna arbetar jag. Det är ganska tungt ibland, men å andra sidan börjar jag få en bättre struktur på mina dagar och miljöombytet från studier till arbete har en positiv effekt.
Idag har jag gått från att ta fem olika mediciner till att ta två. Jag har fått hjälp med att sätta upp mål för mitt liv, både delmål och lite större mål. Dessutom har jag börjat hitta tillbaka till glädjen över att leva och kämpa för att komma dit jag vill. Min inre styrka över att orka börjar väldigt sakta att komma tillbaka. Och de jag har att tacka för det är mina otroligt fantastiska vänner, min handläggare på socialen och de människor som arbetar på jobbcenter där jag gick ett tag innan jag fick mitt arbete.
Man kan kanske tycka i allt det här att jag borde gå till en psykolog, men jag har funnit att om jag behöver ventilera och prata om det som är jobbigt så finns den hjälpen att få bland de människor som redan finns i mitt liv. Därför känner jag att det för stunden är ganska överflödigt. Kanske att jag i framtiden känner att det blir mer aktuellt, men som det är nu är det bra precis som det är. Nu fokuserar jag på att få ta saker i min takt, arbeta och plugga ikapp och sikta på att komma igång med mina studier igen, allra senast nästa vårtermin.
Och för de som tror att faran är över och att jag mår toppen så kan jag informera om att det är en jävligt lång väg kvar tills dess. Jag har i alla fall bromsat mig själv så att jag inte faller ner för stupet. Jag kan le igen och känna att det är äkta inifrån och kaoset som höll på att ta över mitt liv är mer kontrollerat idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar