Kom aldrig iväg på den där festen i fredags eftersom min magkatarr gjorde sig påmind lite till och från hela dagen igår. På kvällen blev det värre så jag valde att stanna hemma. Slog mig även då att jag inte kommer att ha den stora "äran" att träffa grannarna Bill och Bull mer i år och kom då även på att jag skulle återkomma angående dem. Höll på att glömma helt...
Flum-Bill är den av grannarna som ville kolla läget om vad jag känner för hans granne i höstas. Och han har knappt pratat med mig sedan jag fick en relation till Mupp-Bull. Jag har väl hela tiden haft min tanke om att han tappat intresset för mig eftersom jag börjat bete mig annorlunda mot honom än vad jag gjorde innan sommaren, men jag är inte riktigt lika säker på det faktiskt.
Mupp-Bull och jag har nämligen ingen kontakt alls längre. Egentligen av en anledning som jag inte riktigt förstår, som jag heller inte riktigt vill gå in på här. Men från att vi pratade jävligt mycket så gick det till att inte ens kunna hälsa på varandra. Jag tycker det är grymt synd eftersom jag trivdes väldigt bra i hans sällskap. Han är precis lika störd i huvudet som vad jag är, men någonstans på vägen gick det tydligen väldigt fel. Numera när jag träffar på honom så kan han inte ens se på mig. Jag existerar inte i hans värld alls och jag vet inte riktigt vad jag har gjort.
Jag vet, jag borde bara dra tag i honom och prata om det här. Fast jag känner samtidigt att jag inte riktigt orkar lägga energi på människor som uppenbarligen inte vill umgås med mig. Dessvärre tror jag inte att det bara är han som förlorar på det här, utan även jag. Han får mig att må bra, har samma skumma humor som jag och får mig att känna mig väldigt lugn så för min del känns det viktigt att ha den typen av personer omkring mig. Speciellt med tanke på att jag inte riktigt vet vem jag kan lita på bland mina studiepolare. Nu vet jag dock inte ens vart jag har honom. The drama is too much!
Det lustiga i hela sammanhanget är att Flum-Bill har börjat kretsa omkring mig igen. Helt plötsligt tar han kontakt och är nästan helt som vanligt igen. Med betoning på nästan eftersom han och jag börjat kunna prata mer vuxet och inte bara pika och skämta med varandra. Jag vet inte om det har ett samband med att jag och grannen inte längre ens tittar på varandra, men det känns som en konstig slump.
Hur det än ligger till så fattar jag helt ärligt inte någonting. Det har blivit någon skum form av triangeldrama som jag inte förstår ett skit av egentligen. Vi är bara tre personer över 30 år som tydligen inte bara kan bete oss som vuxna, normala människor. Och det enda jag är ute efter är vänskap som bevisligen är för mycket begärt.
/Nettan
psst... Glöm inte att rösta i undersökningen som ni finner till vänster, under min profil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar