Killar är lika paranoida som tjejer

Det är direkt någon nyhet längre att jag har lättare för att umgås med killar än med tjejer. Mina två absolut närmaste vänner är killar och de få nära tjejpolare jag har är inte direkt tjejiga av sig, vilket kanske förklarar varför de funkar så bra ihop med mig. Undantaget, till viss mån, kanske skulle vara Therese då, men hon är jävla med en person som säger sin åsikt utan att linda in det i "fina" ord. Det är en styrka och en egenskap jag värdesätter högt.

Sedan jag flyttade från Göteborg så har jag känt en enorm avsaknad efter just killar som vänner. Hemma bestod med bekantskapskrets av 95 % killar och det var inte ovanligt att jag var den enda tjejen i sällskapet. Nu för tiden är det helt tvärtom.

Ett stort problem med att försöka närma sig killar som inte känner mig är att man alltid stöter på dem som blir totalt paranoida. En del tror tydligen att man ska hångla upp dem mot väggen, kedja fast dem i sängen, gifta sig med dem när de ligger och sover och aldrig släppa taget. Man kan tydligen inte som tjej vara trevlig, skämta grovt eller bara umgås med en kille utan att det inte betyder att man är intresserad.

För ett år sedan lärde jag känna en kille som är uppvuxen i samma lilla håla som jag bodde i ett par år. En mycket trevlig och lättsam person. Främsta anledningen till att jag drogs till honom var nog att vi är i samma ålder och pratade "samma språk". Och det var verkligen inte så att jag ringde honom i tid och otid, om jag ens ringde honom alls. Det var väl mer så att vi hängde när vi stötte på varandra vid olika tillställningar och bytte några ord på msn lite då och då. Mer än så var det inte, men trots det så blev han paranoid och var tvungen och ta reda på om jag var intresserad av honom. Inte genom mig heller, utan genom att fråga en tredje person.

Tyvärr så förstörde hela den grejen allt och vi har knappt pratats vid alls efter det, även om han försöker ta kontakt. Och visst är jag beredd att komma över på en kopp kaffe för att bara snacka skit, men jag vet inte hur avslappnad jag kommer känna mig. Jag kommer trots att han nu har flickvän ändå fundera över om något jag gör eller säger kommer kunna uppfattas som att jag är intresserad endast för att inte få honom att känna sig besvärad. Men det är egentligen bara mitt hjärnspöke och inte hans.

För ett par veckor sedan hände nästan exakt samma sak. Jag stötte på en kille som frågade hur det går med hans granne. Varpå jag frågande undrade vad han menade med det? Han kontrar med att säga att enligt grannen så verkar det som att jag är intresserad. Jag svarade honom att det är väl mer grannen som skulle kunna uppfattas som intresserad av mig än tvärtom eftersom det är han som hör av sig till mig i tid och otid. Jag gav honom exempel och då säger han att det inte är vad grannen har sagt till honom. När jag sedan försöker få fram vad denna granne har sagt så svarar han bara att det är en "guy thing".

Jag har inte riktigt kunna släppa den diskussionen eftersom jag inte har en blekaste aning om vad jag skulle kunna ha gjort som får grannen att tro att jag är intresserad. Jag har bara varit mig själv, precis så som jag är mot alla. Inget över det vanliga på något sätt vad jag vet. Men det räcker tydligen med det för att killen ska bli paranoid och be någon annan att ta reda på om jag är intresserad för att kunna veta hur han ska förhålla sig till mig.

Helt ärligt så känns det som att när man kommer upp i 30årsåldern så går man tillbaka till sandlådenivån. Där tjejer leker med tjejer och killar med killar, man frågar chans åt varandra och man skaffar sig spioner för att ta reda på om någon är kär i en.

Undra vad som händer när man fyller 40?
Är det att skicka lappar till varandra som är the thing igen?


/Nettan