Vissa samtal gör bara ont i hjärtat. Så ont att det bara skär i bröstet för att man önskar att man kunde känna annorlunda, vilja samma sak och kunna ge ett annat svar. Ibland vet man bara att det aldrig skulle kunna fungera. Det kommer sluta med att man förlorar allt. Har man dessutom redan varit där, redan försökt en gång och misslyckats, så tänker man en extra gång innan man försöker igen.
Mr X har börjat lite smått att höra av sig igen. Inte speciellt ofta, men det händer att han dyker upp när man minst anar det. Idag var en sådan dag som han tog kontakt och vi pratade en stund. Vi pratar lite allmänt till en början och efter ett tag ber jag honom att sätta igång sin cam. Han och jag har inte setts sedan i mitten av augusti förra året och jag tänkte att det kunde vara kul att bara få se honom live.
Det första jag slås av är att det faktiskt lättare att skriva till honom när jag ser honom. När jag kan läsa hans uttryck i ansiktet och inte bara orden som kommer upp på skärmen. Jag förundras också av hur jag fortfarande jag läsa honom på det sättet. Trots att det gått så lång tid och att den tiden vi hade tillsammans inte var speciellt lång.
Bara att se honom väckte många känslor. Han är fortfarande en extremt vacker människa, så vansinnigt snygg. De otroligt fina ögonen, hans kroppsbyggnad och leendet. Det där spontana leendet där jag fortfarande kan höra hur han skrattar. Hur han låter, hur hans ögon glittrar till och man vet att han tänker på djävulskap. Har saknat det med honom. Saknar också att få krypa upp i hans famn, känna hans armar runt mig, hans bröstkorg mot min kind och tryggheten att vara där. Men tanken som infinner sig är att det är så jävla synd att han och jag inte kan förstå varandra, att vi inte pratar samma språk och att det bara blir en massa dumma missförstånd hela tiden. För det är inte så att han inte handlar med hjärtat och inte vågar visa vad han känner för det gör han verkligen. Det är bara det att det funkar inte mellan oss. Hur snygg han än må vara så blir det alltid en känsla av avsmak för att missförstånden är för många och för ofta.
Efter en stund stänger han av camen, men samtalet fortsätter.
Och då kommer det...
Han öppnar sitt hjärta. Berättar vad han vill, att han saknar mig, att han önskar att jag var där och skrattade med honom och att han vill ge oss en chans till. Och som jag önskar att jag kunde känna precis likadant, men jag kan inte. Jag vet vad jag känner. Försöker förklara för honom. Att han betyder mycket trots att vi ofta missförstår varandra, att jag förut kunde längta tillbaka till det vi hade, men jag har släppt honom känslomässigt för jag vet att vi bara kommer såra varandra igen. Och jag vill inte det. Jag har honom hellre som vän än som ingenting alls.
Dessutom är mitt hjärta öppet för Arvikakillen. Jag vill verkligen ta reda på om han är rätt för mig. Det är honom jag känner mig nyfiken på, som jag dras till och som jag vill lära känna.
Jag förklarar.
Han förstår.
Men jag vet att det svider i hans hjärta.
Att han av mig velat ha ett annat svar.
Han hade hoppats på att det han känner för mig skulle vara besvarat.
Och det gör ont att behöva säga det fastän man vet att det är det enda rätta. Han och jag har redan haft en resa. Det fungerade inte. Jag försökte ge det en ny chans i början av sommaren, men det slutade bara i missförstånd och ilska. Och någonstans på vägen kom jag fram till att det alltid kommer vara så. Att det inte kommer kunna fungera. Om vi inte ens kan se varandra genom den andres ögon som vänner hur ska vi då kunna göra det som ett par?
Han är en underbar människa. Han kan ge vilka kvinna som helst den kärlek hon förtjänar för när han ger så gör han det med öppet hjärta. Sårbart och ärligt. Det är en grym styrka hos honom och jag hoppas verkligen den bär honom till den rätta kvinnan.
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar