Igår pratade jag med min mamma för första gången på sju år. Det var nästan fyra år sedan som jag träffade henne sist, men då pratade vi aldrig med varandra. Det kändes konstigt att föra en diskussion med henne, men det gick helt över förväntan.
För elva år sedan gjorde hon något mot mig som sårade mig oerhört och efter det lyckades vi aldrig komma tillbaka till varandra. Vi hade innan dess en väldigt bra och nära kontakt, men allt försvann den dag hon gjorde en sak jag har haft väldigt svårt för att acceptera. Efter det hände fler saker och grälen och sorgen blev bara större och värre för varje gång vi försökte läka såren.
För sju år sedan hade vi ett sista gräl. Det slutade med att hon gick därifrån gråtandes och jag låg i min säng och grät i flera timmar. Jag var så besviken över att hon inte kunde ge mig det jag mest av allt behövde just då, förståelse. Och sorgen över att det aldrig skulle kunna bli som det var innan allt blev så jobbigt var övermäktig. Jag sa till henne att det var bäst att hon och jag inte hade någon kontakt alls med varandra eftersom vi inte lyckades förstå varandra. Såren revs bara upp hela tiden och istället för att fortsätta som vi gjorde så var det bättre att inte ha någon kontakt alls.
Jag har känt sedan en tid tillbaka att jag har fått den tid jag behöver för att läka mina sår och kunna gå vidare. Dessutom vet jag från min yngre syster att hon gråter väldigt ofta över att det är som det är mellan henne och mig. Därför har jag sedan en tid tillbaka försökt att få kontakt med henne igen. Igår lyckades jag och det känns konstigt att ha henne i mitt liv igen.
Hon och jag har en väldigt lång väg framför oss. Lite mer än tio år att ta igen, inte bara de sju åren vi inte haft någon kontakt alls. Hon har inte varit en del av mitt liv sedan jag blev vuxen egentligen och jag vet att jag har förändrats väldigt mycket under den tiden. Konstigt vore annars. Vi kommer att behöva lära känna varandra på nytt. Inse att det aldrig kommer att bli som det var förut. Vår relation behöver byggas från där vi är nu och inte det vi en gång hade.
Det kommer garanterat inte bli en lätt resa tillbaka. Jag vet att hon vill att allt ska vara som det var förut, men det kommer aldrig fungera. Det är då vi river upp alla sår igen och det vore väldigt dumt. Dessutom behöver vi antagligen ta väldigt små steg till att börja med.
Men ja, det känns konstigt. En person som var så nära mig som sedan knappt existerat i mitt liv är tillbaka. Det är bara att hoppas att det här går vägen. Att det leder oss närmre varandra och inte längre ifrån varandra.
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar