The face of stress

Just nu är jag bara så jävla glad över att jag valde att inte vara med i revyn och inte har några direkta planer för jul. Lite svårt att förklara exakt varför, men byt kropp med mig i fem minuter så förstår ni.

För att försöka beskriva så känns det ungefär som att man har en feber som åker upp och ner fastän man inte är i närheten av att ha feber. Det man har i magen åker hiss och kan tydligen inte riktigt bestämma sig för vilken väg det vill komma ut. Hjärtat slår i 210 och i kroppen är det miljoner myror som springer runt. Jag fixar inte att sitta still eller ligga i sängen, men orkar heller inte ta mig för att göra något för då känns det som att jag kommer att svimma eller dö på riktigt. Det bränner i magen, det krampar i hjärtat och tankarna går som på speed.

Hade behövt att städa och tvätta idag, men jag vet inte om jag orkar. Och på något sätt känns det tragiskt och uppstressande att inte ens orka med enkla vardagsysslor. Borde egentligen bara gilla läget att det kommer att vara så här för mig ett tag framöver. Om jag kunde göra det så skulle det inte ta lika lång tid att komma tillbaka till det normala igen, när jag klarar att ha många bollar i luften, det jag egentligen gillar. När det finns saker att göra hela tiden.

Fan vad jag hatar det här just nu. Gillar inte alls att må såhär! Får en känsla av att man är mindre människa, oförmögen att klara ett normalt liv. Vill bara att det ska vara som förut och bara den tanken jagar upp mig och skapar mer stress än vad som är nödvändigt. Och vad som är än mer störande är att vissa dagar känns allt kalas och andra dagar önskar man att man inte ens vaknade. Vill bara passa och sova vidare till en dag då allt känns toppen. När man slipper överväga att ta en tablett som får en att gå i dvala hela jävla dagen.

Det här är verkligen ett tillstånd jag inte önskar någon. Har man varit här en gång förut så vill man aldrig tillbaka. Jag däremot lärde mig tydligen inte ett skit från första gången så nu är man här igen.

Piss och skit är mina enda ord för det här.

Fast okej...om jag ska se något som är positivt just nu så är det faktiskt att jag inte har en depression i allt det här. De tabletterna fungerar asbra. Så jag är ganska glad i sinnet medan kroppen är som en vulkan. Lagom schizofren känsla må jag säga.

Tar väl en tablett då och lägger mig i sängen igen. Hoppas på att det lägger sig något så jag orkar städa i alla fall, dagens uppdrag. Jävla tur att man inte har ett jobb man måste gå till just nu.

/Nettan