Sparrisen

Lycka är när man inser att man började äta esberitox i precis rätt tid för att bromsa sin monsterförkylning. Och vips så var den borttrollad. Fortfarande lite småsnorig, men det kan jag faktiskt leva med så länge jag slipper att hosta ihjäl mig och att inte kunna andas.

Sedan jag påbörjade min semester har det verkligen varit fullt ös medvetslös, men med några pauser för att andas lite. Samma tempo fortsatte även direkt efter semestern. Även helgerna har varit helt uppbokade, likaså med denna helg var det tänkt. Planen var att dra till fantastiskt fina Stockholm över dagen och sedan köra en riktig städatvättadiskafixamassamatlådor-söndag. Jag bromsade mig själv rejält för att tänka om. Istället blir det en lördag helt för mig själv med god mat och några bra filmer att titta på. En riktig soff-lördag med andra ord med ett avbrott för att handla och ta en lång promenad. Jag glömmer ibland av att jag fortfarande behöver de där dagarna. Bara vara för mig själv. Förr i tiden hade jag bara ångat på och älskat när det händer något varje dag, men den där perioden med depression har verkligen lärt mig behovet och att uppskatta ensamtid med ingenting att göra. Tänk om man hade kunnat fatta vad de där dagarna betyder för själen tidigare? Det hade troligtvis besparat en massa skit, men hej...inte vara bitter nu för livet är fint.

Jag har fått någon konstig knäpp på sparris den senaste tiden. Häromdagen satt jag och funderade på vad jag skulle äta till middag och det enda jag kunde komma på att jag ville ha var sparris. Så det fick blir en trött liten köttbit med massa sparris till. Många matlådor har innehållit detsamma det senaste, minus det trötta köttet. Vet inte vad det är, men jag får ibland sådana där konstiga perioder när jag får knepiga cravings. Speciellt på saker jag annars inte jätteofta äter. Ett tag hade jag dille på broccoli eller ännu värre...när jag hade ett konstigt konstant sug efter ärtsoppa. Den är lite svår att kombinera med någonting annat. Aja, man får väl kanske vara glad så länge det är cravings på bra saker och inte en massa bakelser och annat skit.

Just det. Mitt knä smällde i veckan. Hade verkligen glömt hur jävla pissont det gör. Nu minns jag. Det var ett otrevligt ihågkommande. Jag har ju varit så duktig med att faktiskt öva mitt knä på att springa när jag ändå är ute och promenerar. Tyvärr blev jag lite övermodig för att det gått så bra de andra dagarna. Med det så är man tillbaka till ruta ett igen med knähelvetet. Nu får jag istället suga på den sura eftersmaken med att inte kunna sitta för länge, inte kunna sätta ner foten på ett normalt sätt eller inte kunna böja mig ner för att knyta skorna. Då, just precis då, suger faktiskt livet, men ge mig...det tänker jag inte göra. Jag ska kunna löpträna en dag. Så är det bara.