Min källa till styrka

Det finns en kvinna i mitt liv som alltid, så länge jag kan minnas, varit min stora inspiration. Hon är min systers gudmor och har även figurerat som min och min systers extramormor. Det är henne jag alltid gick till som liten, när jag försökte finna svaren på de jobbiga frågorna eller när man inte visste vad hjärtat försökte tala om för en. För mig har hon alltid varit den starkaste människa jag känner, någon att se upp till.

Sedan jag flyttade från Göteborg för sex år sedan har jag inte träffat henne alls, men vi har pratat med varandra i telefon. Hur tungt livet än har varit vid det tillfället så har jag alltid efter samtalet med henne känt mig lite lättare inombords och fylld med kraft. Egentligen har det aldrig handlat om vad eller hur hon säger saker. Bara hennes röst för min att finna styrkan i mig själv. Att orka kämpa vidare.

Denna kvinna har hjälpt människor med både stora och små problem och jag har alltid sett henne som en ganska sträng, men rättvis människa. Hon öppnar alltid sin dörr för människor som är svagare och hon är fenomenal på att ge goda råd utan att sätta vikt i vad hennes egna åsikt kring det är. Samtidigt som hon hjälper så pushar hon även till egen utveckling och hon sätter gränser.

Under min semester i augusti besökte jag henne för första gången på sex år och som alltid är det svårt att ta sig därifrån när man väl kommit dit. Det liksom bara inte går att slita sig från henne. Så det som skulle ha varit ett middagsbesök blev till heldagsbesök och jag gick därifrån leende och hade lätt kunnat stanna några timmar till.

Med henne kan jag prata om allt. Allt som gör ont, allt som känns skamset och allt jag borde ha gjort annorlunda. Hon dömer mig aldrig, aldrig någonsin. Kanske för att hon vet att livet är långt ifrån är en dans på rosor. Hon har sin ryggsäck, sina erfarenheter. Men hon blev dömd många gånger på sin väg. Ändå håller hon sitt huvud högt idag och står för den hon är och de vägar hon valt att gå. Av den anledningen är hon min förebild. Det jag önskar att jag kan ta med mig från henne och ge vidare till andra.

Den dagen, under det mötet berättade jag allt för henne. Allt som hänt sedan jag flyttade ifrån Göteborg. Hon är nog den första som jag delat allt jag varit med om i ett enda svep. Hon lyssnade, pausade mig ibland för att berätta saker hon varit med hon som kunde liknas vid det jag varit med om och hon berömde mig för min styrka efter allt. Även fast jag berättade om mina egna misstag så berömde hon mig. Det jag nog alltid behövt höra i allt detta.

Innan vid skildes åt den dagen gav hon mig, som alltid, en lång kram, hummade som bara hon kan göra och vaggade mig. Sedan tittade hon på mig och sa att jag aldrig skulle sluta att vara den jag är och att jag aldrig ska sluta att följa mina mål även om stigen blivit lite mer snårig. Det allra, allra sista hon sa innan jag klev in i hissen var: "Sluta aldrig att hjälpa andra, ge din styrka vidare, som du alltid har gjort.". Jag log och sa att det var klart att jag ville bli som hon. Hela vägen ner till entrén insåg jag att jag nog redan är det på många sätt tack vare henne.

Jag kände mig så stärkt bara på åtta timmar och jag kan knappt förstå varför jag inte kommit till henne tidigare. Varför jag väntat sex år på att prata. Men det kanske är så. Att även om hon är min källa till styrka så kanske jag var som mest mottaglig för den då...nu. Och helt ärligt. Jag fattar inte hur jag en dag i livet ska klara av att leva utan att ha henne ett samtal ifrån? Min styrka i livet!