Another fakking bantningsblogg

Jag vet inte riktigt vad som hände för någon vecka sedan, men jag gick med på att börja träna i oktober. Det var antagligen ett mycket svagt ögonblick där hjärnan och munnen inte riktigt var överens med varandra. Eller så kanske jag bara kände mig trängd på en buss och när jag klev av insåg jag vad munjäveln lovat.

Aja, jag hinner nog bli pepp, tänkte jag.
Träna skulle i alla fall behövas. Fick mig en redig tankeställare när jag motionssimmade för inte så länge sedan. Mjölksyran i armarna kändes förevig efter bara någon längd. Jag som kunnat simma en mil förr utan att knappt tycka det var ansträngande. För att inte tala om när jag cyklade till och från affären i somras och här snackar vi cirka två kilometer raksträcka. I och för sig i motvind och med längsta växel, men ändå. Mina lårmuskler existerade inte i två dagar efter det och jag har sedan dess aldrig sagt något om vilka starka ben jag har. Med andra ord. Det är så dags att ta tag i pinsamheterna.

Idag har jag insett att oktober är på lördag och jag ser mig själv mentalt springa uppför i en rulltrappa som går neråt i hopp om att slippa undan oktober. Det skulle i och för sig vara träning nog för ett år framöver. Dessutom lär oktober komma ifatt hur mycket jag än försöker komma undan, så jag antar att det bara är att bita ihop och köra på för har jag lovat så har jag. Och egentligen vet jag att jag kommer att älska det när jag väl kommit igång. Det är bara det att just komma igång suger ankröv flera gånger om.

Och varför berättar jag det här?

Jo, saken är den att jag i somras kom fram till att det är dags för nästa steg i komma-i-fas-med-att-bli-mig-själv, vilket innebar att jag började ta tag i min vikt. Som de flesta vet har jag inte brytt mig alls i och med att jag började käka glädje på burk för snart två år sedan. Dels för att det inte var det viktigaste för mig just då och dels för att jag gått ner så galet mycket i vikt (på grund av mitt extremt dåliga mående) att jag inte så klok ut någonstans. Nu ska jag däremot, förhoppningsvis, sluta med pillerna i december och jag känner med det är nu är det dags.

Inte för att jag inte trivs med mig själv. Det gör jag för det mesta nu för tiden. Jag är, hur det än är, den jag är oavsett om jag väger 150 kilo eller 50 kilo och kan man inte ta mig för den jag är för att man stör sig på min vikt så kan man dra till pluto eller längre. Så är det med det.

Hur som...
Nu när jag skrivit det här kan jag inte längre komma undan. Jag kan gnälla över det, vilket jag kommer att göra vid varje tillfälle jag får. Jag tar det som ett privilegium som det surfitta jag är, men jag kommer lik förbannat behöva släpa slappmusklerna till träningslokalen ändå. Men. Jag kommer inte göra detta till ännu en bantningsblogg. Aldrig i helvete! Jag kör mitt race, på mina villkor. Kanske att jag kommer att skriva något inlägg ibland endast i gnällsyfte. Längre än så tänker jag inte dra det.

Och bara så att ni vet.
Jag är fortfarande inte pepp!
Men jag har hört att mycket hinner ändras på fyra dagar.
Jag lever på hoppet.