Inte helt oväntat fann jag att alla, oavsett vilken form av medberoende det handlade om, så skrev alla om samma känsla. Om ilskan. Om förtvivlan. Om att inte veta hur man ska göra. Stanna kvar eller lämna. Och det är både läskigt och befriande att läsa andra som skriver om det jag kände och känner. Så på pricken. Satt ofta och nickade eller föll i tårar. Så igenkännande.
Det finns speciellt en blogg jag fastnade för, och ett speciellt inlägg. Det handlar om hur man hela tiden går igenom de olika alternativen och den kvinnan som skriver om det är mitt uppe i en sådan period nu. När man pendlar mellan att lämna eller stanna kvar. Hon skriver såhär:
"*Han jobbar med sej själv. Det måste få ta tid att tillfriskna. Jag älskar honom.
* Han kan dra åt helvete! Jag tänker inte tolerera att leva så här. Det tar aldrig slut med allt elände han orsakar mej.
* Jag orkar inte. Jag skiter i att han missbrukar då och då. Jag har inge kraft att riva upp allt.
* Jag planerar och fantiserar om hur jag ska lämna honom, hur alla ska få veta vilken skit han är och vad han gjort.
* Han är mannen jag vill dela resten av mitt liv med. Han är sjuk och behöver hjälp. Han har underbara sidor som jag älskar. Det finns ingen som han. Han kommer att bli fri från sitt missbruk."
Källa: En blogg om medberoende
Och jag som inte är mitt i alla de där tankarna längre inser att det var precis det där jag i stunder kunde sitta och fundera på också. Det kunde komma när som helst. Efter ett gräl, när jag inte kunde sova eller när han låg med huvudet i mitt knä och var världens bästa man.
Tänk om jag hade kunnat läsa allt det där då, när jag var mitt uppe i skiten. Då när jag inte kunde sätta ord på det jag upplevde. När tomrummet inom mig bara växte sig större och mitt egna jag försvann mer och mer. Jag hade så behövt fylla det där tomrummet med något som någon annan skrev. Någon som upplevde och kände samma sak som jag gjorde. Någon som förstod och som jag kunde känna en samhörighet med. Det hade inte gjort det enklare kanske, men jag hade inte behövt känna mig ensam eller dum över att jag valde som jag gjorde hela tiden.
Sedan kontrollbehovet och det eviga ifrågasättandet som alla skriver om. Jag har på något sätt aldrig kopplat det så markant till medberoende förrän nu. Jag har ju alltid haft en viss mån av kontrollbehov och blivit uppfostrad att ifrågasätta det som händer runt omkring mig. Fast just ikväll insåg jag att jag har ett enormt kontrollbehov och ifrågasätter exakt allt. Jag kan nästintill inte ta emot en komplimang utan att ifrågasätta personens syfte. Och jag givetvis värst mot de personer som betyder mycket för mig.
Sedan finns det en annan sak jag börjat med som hade sin start i och med relationen med min fd sambo. Att jag tiger ihjäl andra. Jag stänger inne allt jag känner, säger att allt är helt som det ska fastän det syns på hela mitt kroppspråk att det är helt tvärtom. Helt vansinnigt egentligen då det inte leder till någonting bra alls. Jag vänder bara ilskan eller besvikelsen mot mig själv istället för mot den det är riktigt mot. Och den personen får aldrig någon chans att veta vad han/hon hade kunnat göra annorlunda. Inte heller får den personen veta hur det kändes för mig eller någon chans att försvara sig.
Jag måste verkligen arbeta med mig själv.
Annars kommer jag bli olidlig att leva med.
Om jag ens kommer våga låta komma mig så nära utan att ifrågasätta stackaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar