Sökandet efter kärlek

Ibland vet jag inte riktigt åt vilket håll jag ska låta den här bloggen dra åt. Känns ibland som att jag bara maler runt samma saker hela tiden. Att det inte kommer att vara en dejtingblogg längre är uteslutet sedan en lång tid tillbaka då jag lagt ner den grejen. Jag orkar helt enkelt inte ge den energin som behövs för det. Sedan har jag på senare tid börjat finna det jävligt ointressant att lära känna massa nya människor hela tiden. Mitt sätt att finna kärleken är ändå inte på en detjtingsajt.

Men bara för att jag inte kommer att lägga någon egen energi på det så kommer jag ändå att skriva om det, samt ge tips och idéer då det är uppskattat både här och bland mina vänner. Har många gånger himlat med ögonen när jag får frågor om just det då jag anser att jag är en kass förebild då jag faktiskt inte vet hur man finner kärleken på det sättet. Fast bortsett från en gång då, men det var innan jag började med den här bloggen.

Var lugna nu. Det här är inte något avskedsinlägg. Jag kommer att fortsätta, men jag vet inte bara hur och vad jag ska skriva om som skulle få er att vilja fortsätta läsa. Mitt liv är just nu lite för ointressant då det är mest gnäll om ta mig fan allting. Mitt förflutna känns mest bara tragiskt även om det är skönt att få skriva ur sig om det. Och mina tankar. De känns mest bara väldigt flummiga mest hela tiden.

För något inlägg sedan skrev jag om att jag skulle vilja bli mer personlig, men att jag inte vet om jag vågar vara det. Vet inte riktigt om jag vill eller vågar att öppna mig så mycket då det är svårt nog att öppna sig för dem som står mig nära. Inte för att jag tror att ni skulle döma mig på något sätt, men det är en fruktansvärd tung dörr att öppna.

För ett par veckor sedan erbjöd sig en nyvunnen vän att lyssna ifall jag behövde prata, även om jag aldrig någonsin yppat att jag ens skulle behöva eller vilja det. Och hur smickrande det än kändes så skulle det vara svårt. För hur kul kan det egentligen vara att sitta och lyssna på mig och mina problem? Mr J är den personen som gjort det förut. Han har verkligen gjort det tillräckligt och det känns bara som han endast känner mig som den ledsna tjejen med lite för många problem, vilket jag faktiskt kan ångra väldigt mycket så här med facit i hand. Jag är så mycket mer än tårarna och frustrationen. Däremot inte sagt att jag inte är tacksam för att han tagit sig tiden att finnas där. Tvärtom. Jag är honom evigt tacksam för allt han gjort för mig och det finns inget jag skulle kunna göra för att tacka honom nog tillbaka. Han är och förblir min guldstjärna i själen.

Sedan är det många som undrar varför jag låter bloggen fortfarande heta "looking for love" när jag faktiskt inte letar efter kärleken, men det gör jag. Vet att jag skrivit om det förut, att tanken med bloggen från allra första början inte var att det skulle vara en dejtingblogg. Istället var det ett passande namn för att beskriva mig. Jag som varit med om så mycket, blivit bränd så många gånger och till och med tappat livsglädjen så pass mycket att jag faktiskt övervägde att begå självmord för många år sedan. Namnet på bloggen syftade egentligen till kärlek i allmänhet. Främst till mig själv och till livet, men även till allt annat som finns runt omkring. Det som ger livet en guldkant.

Jag är definivt inte i så mörka banor att jag vill begå självmord. Idag har jag för mycket livsglädje för det. Jag har ett stabilt och starkt psyke. Älskar de som finns omkring mig och jag har nya mål med mitt liv som förvisso skrämmer mig lite. Fast det handlar mest om ett pirr i magen än att det knyter sig. Och Örebro som stad får mig att vilja gifta mig med luften. Okej, kanske lite överdrivet, men jag trivs galet bra i den här staden.

Långrandigt och djupt det här blev då.
Var inte riktigt tanken.

Egentligen var det meningen att jag bara skulle skriva om att jag inte vet hur jag vill att bloggen ska utveckla sig och sedan gå in på något helt annat som jag funderat på när det kommer till killar, men det får helt enkelt bli nästa gång.

Ha en helt underbar helg!