Det som inte syns

Igår visades Beck-filmen skarpt läge på TV4. En mycket bra film som skildrar på ett riktigt bra sätt hur det kan vara i verkligeten. Förövrigt den enda Beck-film jag sett på bio, vilket visade sig vara ett stort misstag. Finns ingen av dessa filmen som berör mig så illa som den. Får svårt att andas, känner mig trängd och alla hemska minnen passerar revy.

För den som inte sett filmen så kan jag berätta lite snabbt att den handlar om kvinnomisshandel. Två olika historier som skildras parallellt med varandra, så det finns ingenstans i filmen man får någon som helst tid till att andas ut och repa sig.

Kvinnomisshandel. Detta förrädiska våld som sker i det tysta. Där ingen ser, ingen hör. Det som döljs och ursäktas så länge det bara går. En misshandel som är så svår att ta sig ur fastän det för omvärlden ses som lätt. Det sa jag med, ett slag och jag går, vilket jag också gjorde. För alla är det inte så lätt även om den är fysisk. Man tar emot slagen och ursäkten som kommer efteråt. Och det som gör det ännu svårare att lämna är för att man faktiskt älskar personen ifråga. Man blundar för det uppenbara och lägger skulden på sig själv.

Och så finns den där misshandeln som kommer krypandes sakta, sakta. Knappt märkbar i början, inte heller ger den några märken på den fysiska kroppen. Nedtryckande, elak och förminskande. Ju längre tiden går desto mindre blir man som människa. Till sist är man så liten, så tom att det enda som finns kvar av en är ett blekt, likgiltigt skal.

Det är en hemsk känsla när man väl lyckas ta sig ur en sådan relation. Man vet inte vem man är, tror att man ingenting är värd och man har ingen egen åsikt om någonting. Vägen tillbaka är så sjukt lång, förvirrande och ledsam. Man kommer till insikt vad man varit med om och frustrationen man känner för det går knappt att hantera.

Egentligen skulle jag inte sätta mig och titta på den där filmen, men det blev så ändå när utbudet på TV suger. Inte för att jag egentligen var tvungen att titta på TV alls, men en bra film är en bra film och det gick faktiskt väldigt bra till en början. Ändå slutade det med att jag låg där i sängen och tänkte tillbaka på allt som gjorde så ont då. Och det är mitt eget fel och mitt fel endast.

I min egen situation som var då kan bara skratta mig lycklig över att jag hade mina vänner och min yngre syster som fanns där för mig när det barkade åt helvete. Utan dem hade jag aldrig hittat tillbaka till mig själv. Tyvärr har inte alla den turen och många vet inte ens hur de ska lyckas ta sig ur en situation där man blir utsatt för våld, men det finns hjälp att få.

Om du själv blir utsatt kvinnomisshandel eller om du känner någon som blir det:

Kvinnofridslinjen: 020-505050
Nummer till kvinnojour där du bor klicka här.
(Vill du ej gå in på hemsidan själv, maila mig så hjälper jag dig.)
Vid akuta fall ska såklart polisen kontaktas!