Tillsammans

De ringde bara till varandra när de behövde närhet. Det är så man gör när man är mer än vänner, men ändå inte ett par. Reglerna för hur det skulle vara hade de kommit överens om och de kände båda tillfredsställelse över dem. De behövde aldrig någonsin ifrågasätta den andra eller tveka. De var båda medvetna om vad de ville med den relation de hade till varandra.


Han var hennes yrväder som stormade in lite nu och då och skapade ett lugn i henne. Hon var hans yrväder som klarade av hans tuffa attityd och han älskade motståndet.Viktigast var att de trivdes tillsammans och de gjorde de verkligen. De kunde prata om allt, men ändå hålla en distans till varandra. För även om de delade livet tillsammans så hade de trots allt sina egna privata liv som de lät varandra ha utan att kliva över tröskeln.


Det här var nytt för henne. Fast hon gillade det. I hans sällskap behövde hon aldrig känna oro eller rädsla. Hos honom var det tryggt även om han aldrig riktigt lyckades att förstå sig på honom som person. Men vad gjorde det när hon egentligen inte behövde? De visste trots allt var de hade varandra och det var det enda som spelade någon roll.


De lovade varandra i ett tidigt skede att aldrig hålla något hemligt som kunde påverka den andres liv, vilket de också höll. Som den dagen när hon kände på sig att allt inte stod rätt till, kissade på en sticka och fick två streck. Hon tvekade aldrig att ringa det samtalet, för hon visste att de kunde lösa det tillsammans. Så hon ringde.


- Jag är gravid!