Egentligen kan man bara tycka att jag borde göra någonting åt det och säga vad det handlar om till den personen. Men där blir jag feg. Hatar att sätta mig i situationer där det bara är en känsla som finns till grund och inte fakta. För det känns som att det är i mitt huvud det sitter och jag kan inte argumentera för min sak. Argumentera för min åsikt är viktigt för mig för att inte själen ska bli krossad.
Jag har kanske inte ens rätt att känna så här, men ändå så finns känslan där. Gnager i mitt bröst. Gör ont. Den där känslan av besvikelse, inte behövd och inte betydelsefull. En vänskap som glider mig ur händerna om jag inte själv tar tag i den. Men hur kul är det att ensam arbeta åt ett håll när den andra inte verkar bry sig mindre.
Fast det är kanske bara är jag som låter att växa till problem som egentligen inte finns. Men inombords känns det inget vidare när en vänskap som skulle ge energi istället tar energi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar