På samma gata

Det är verkligen konstigt vad världen är extremt liten ibland. I min korridor bor en kille som är född och uppvuxen på samma lilla ställe utanför Göteborg som jag. Han är ett år yngre än jag, lekt med samma kompisar som jag, åkt samma skolbuss, gått samma skolor, men vi har knappt aldrig pratat med varandra. Fast jag vet mycket väl vem han är och han vet vet jag är.

Varje gång jag ser honom ploppar en massa barndomsminnen upp som ett litet brev på posten, omedvetet. Jag är tillbaka där, på den gatan. Leker med mina vänner, åker bussen till skolan och står vid skåpen på högstadieskolan.

Han har inte förändrats mycket. Inte utseendemässigt i alla fall. Som person vet jag inte, men han är fortfarande tyst som en mus, försynt och tar ingen som helst plats som person. Hade jag inte vetat vem han var så hade jag nog aldrig ens reflekterat över att han bor i min korridor, bara två lägenheter ifrån mig. Återigen på samma gata, samma skola. Däremot med helt olika umgängeskrets.

Aldrig någonsin har han visat på att han känner igen mig, vilket han med största sannolikhet gör. Med den är sådan han är. Han tror ingen ser honom därför vågar han heller inte göra sig sedd. Funderat många gånger på om jag ska fråga honom. Har bara aldrig kommit mig för att göra det eftersom jag för det mesta är på väg någonstans eller bara inte orkar kliva in i dåtiden.

Någon gång ska jag nog se till att göra det. Endast för att jag är nyfiken av mig.
Men är det inte märkligt? Att världen kan vara så liten ibland?