Barn är små underverk.
Underverk?
Verkligen. Om man inte vet hur barn blir till.
Meningen med livet är att få barn.
Eh, jaha?
Hur går det ihop med allt annat som man kan tvingas uppleva under sin tid på jorden som inte har ett skit att göra med att få barn. Krig, fattigdom, fysisk ohälsa, psykisk ohälsa, orättvisa, rädsla, djup sorg and so on. Ja, ni fattar.
Sedan tror inte jag heller att vi endast lever för att vi ska kläcka ur oss människor i miniformat. Hur kan livet vara ämnat så att alla har samma mening med sitt liv? Om det skulle vara så så hade våra liv sett i princip identiska ut och det gör de faktiskt inte. Det finns då heller ingen anledning till att leva så jävla länge som vi gör och vi borde ha varit gjorda så att man kunnat få barn hela livet.
Dessutom. De som inte kan eller vill producera barn? Om deras liv inte har en mening vad är då meningen att de lever alls. De skulle då egentligen bara kunna dö på en gång.
Att bli förälder är det bästa man kan vara med om i livet.
Illamående, foglossning, humörsvängningar, ha så ont att man önskar någon kunde skjuta en, oväntat kejsarsnitt, spräckt mutta, graviditetsvikt, sömnlösa nätter, blöjbyten, hängpattar, evig oro, tjat och gnat.
Jag längtar!
Alltså jag vet inte, men jag är helt övertygad om att jag har varit med om bättre saker. Och om det där verkligen är det bästa som kan hända en i livet så vill jag helt seriöst inte höra ett enda pip mer om trotsiga ungar som är som sötast när de sover. Never!
Så, ska vi gissa nu då?
Hur många barn får jag när jag blir stor?
6 kommentarer:
Det där med att barn är meningen med livet. Har en dotter och en liten till på väg. När jag hittar på något, träffar kompisar, festar dock utan alkohol nu, bio ja allt du kan tänka dig som inte inkluderar barnen utan fokuserar på mig så blir många alldeles till sig. För inte ska man väl lämna barnen hemma och hitta på något själv, att jag sen inte ens har dåligt samvete är också upprörande. Att min dotter är hemma med pappa gills inte, och när jag och min man hittar på saker så är vi också själviska.
Visst är det underbart att få barn, men om man glömmer att vara sig själv, alltså inte bara mamma/pappa, älskarinnan med mera så tror jag man blir sur. Jag är inte bara mamma, jag var jag långt innan min dotter föddes. En lycklig förälder ger ett lyckligt barn. Det tror jag iaf. Barn kan vara det bästa som hänt än om man fortsätter att leva och inte försvinner in i myterna.
Du kommer nog aldrig bli stor :D
Lilla jag- Jag har inte så himla mycket att jämföra med eftersom jag inte har barn, men eftersom jag aldrig har haft en längtan efter barn eller ens vet om jag vill ha barn så kan jag heller inte se det underbara. Men jag missunnar ingen annan den känslan.
Det jag sätter mig emot är att vissa tror att känslan och synen på att få barn är universell. Det är upprörande att någon inte tycker samma. Lite likadant som det som du skriver om. Att människor blir upprörda över att du är inte är med dina barn 24/7. Att du har ett eget liv kan aldrig skada dina barn så länge de vet att du finns där och att du älskar dem. =)
Judobruden- Det var inte det som var frågan. ;-P
haha, ja, jag är lite likadan. Har svårt för alla dessa klichéer om hur det är att få barn. Jag förstår inte riktigt det där med att barn skulle vara meningen med livet mer än nåt annat. Helt klart är det nog en underbar känsla när och om man väl står där inför faktum. En liten människa som du förhoppningsvis känner en kärlek till som inte går att jämföra med nåt annat du tidigare upplevt. jag fattar det fast jag inte varit med om det.
Men jag tror också att man gör sig en mening med livet med det man har och där kan det finnas massor av annat som inte alls har med barn att göra. Och de upplevelserna och erfarenheterna man är med om är även dom något alldeles unikt.
Just nu har jag svårt att tänka mig att byta ut det liv jag har med ett barnliv men man ska ju aldrig säga aldrig. Jag kan bara inte riktigt tro att det är nåt för mig i framtiden och absolut inte just nu.
Du får nog dina barn när och om du vill ha dom.
*Hahaha*
Helt underbart skrivet !!!
Anonym- Ja, men precis! Jag fattar oxå att man känner en enorm kärlek för sina barn och det utan att själv varit med om det. Jag känner ju likadant för mina föräldrar och den kärleken är ju samma fast omvänd.
Jag har haft ett liv med barn. Dock inte mina egna och visst var det helt underbart, men egna vet jag inte om jag någonsin vill ha. Mäniskor höjer tyvärr på ögonbrynen när jag säger så eftersom de inte kan förstå att jag inte vill ha barn. Jag, precis som du, kan inte tro att det är något för mig eftersom jag känner att mitt liv är bra ändå.
Frost- Tack, vännen! Trodde jag skulle få en massa mothugg på detta inlägg, men det verkar som att alla fattar min poäng. =)
Skicka en kommentar