Till dig

Önskar att det inte blev så svårt, så kvävande mellan oss. Det som började så bra har idag blivit konstlat och stelt. Egentligen är det inte vårt fel att det har blivit så, utan omständigheterna runt omkring som gjort att det har blivit ett stort mellanrum av ingenting.

Trevande försöker jag nå fram till dig. Nå fram till det som fanns förut, då när vi vågade vara oss själva mot varandra. Kanske är det jag som gör det mer komplicerat än vad det behöver att vara, men jag är så rädd att förlora allt. Det lilla som fortfarande finns där. Det jag värnar om för mycket för att våga sätta det på spel.

Jag blev rädd. Rädd för missförstånden, de sökande frågorna och för närheten. Det som blev så uppenbart blev ett hot för mig. Ett hot över att tappa kontrollen så jag backade. Idag inser jag att jag backade för långt. Jag satte mig själv i skuggan av mig själv och lät mig sitta där. Hoppades att du skulle se min rädsla, men istället lät du mig sitta där i min ensamhet. Antagligen trodde du att jag inte brydde mig fastän mitt hjärta blödde av längtan tillbaka.

Du är en grymt fin människa. Mer än vad du själv tror och jag önskar att du kunde se det själv. Se vad du gör för mig och med mig. Antagligen tycker jag om dig mer än vad jag vågar erkänna för mig själv. Men det blev så svårt. Det blev enklare att fly undan än att bara köra på och se var det skulle leda mig. Och nu sitter jag här istället och önskar att jag kunde få det ogjort.

Jag är inte arrogant även om jag kan uppfattas så. Blyg är nog det rätta ordet. Vill inte jaga bort dig eller skrämma dig. Det enda jag vill är att få ha dig nära igen. Se dig le, skratta och bara vara allmänt knasig precis så som du är. Och främst vill jag ha det som det var från början, då när det bara var. Utan konstigheter, missförstånd och frågor som aldrig blev ställda. Då var det som bäst och jag var totalt avslappnad.

Tänker på dig ofta. Speciellt nu för tiden. Varför vet jag egentligen inte, men något påminner om dig. Dagligen. Minnet av dig spelas upp framför mig dag som natt. Du känns så nära igen vilket jag gillar, men så kommer verkligheten ifatt mig och jag inser att du är precis lika långt borta som du alltid är nu för tiden. Så långt borta, men ändå så nära. Om jag bara kunde våga ta mig närmre.

Saknar dig så mycket att hela min själ värker. Önskar varje dag att du kunde höra av dig igen. Stirrar mig blind på mobilen, men förgäves. Inser att jag borde ta tag i det där själv. För det är egentligen inte så att du skulle ignorera. Det är bara jag som är rädd för att du kanske skulle göra det. Ett slag i ansiktet jag inte skulle orka ta emot.

Önskar bara att du kunde se mig igen.
Som du gjorde förr...