Nu, snart!

Känner ni?
Det börjar banne mig bli vår.
Sakta, sakta, smälter snön bort.

Det är helt galet hur glad man kan bli över att få se en trottoar eller en liten fläck med asfalt. När den glädjen infinner sig så vet man att det har varit vinter alldeles för länge. Fast det är det i och för sig alltid i min värld. Det spelar ingen roll om det så är bara för en dag så har vintern varat för länge. Men nu har jag inte fått se annat än snö på marken i flera månader så nu börjar jag snart skaka av abstinens efter asfalt, grönt gräs och fågelsång.

Fast säg den lycka som varar för alltid? Jag fick nämligen höra något riktigt hemskt idag. Det ska komma ett snöoväder till innan vi kan jubla in våren. Ett till? Jag kommer att dö. Flera gånger om. Minst! Hur är detta möjligt? Tycker inte vädergudarna att vi är straffade nog? Är väl bara att gilla läget och lida sig igenom skiten.

Nicka och le.
Nicka och le.

Fan den som försöker ta min vår ifrån mig efter det. Den som försöker kommer att straffas hårt. Hur vet jag inte, men nog satan ska jag kunna komma på något riktigt hemskt...och spontant som kommer att kännas i flera år framöver. Det är ett löfte banne mig!

Visst låter jag farlig?
Jag bits i och för sig inte lika hårt som jag skäller.
Däremot är jag en jävel på att rivas.
Mjauuuuuuuuu....

Yes, well.
Jag litar nog ändå på att våren är på väg nu. Det känns både som att vi behöver det och att det helt enkelt är dags för blå himmel och och vacker sol. Så nu åker mössan och vantarna av under dagtid i alla fall och jag måste börja med att fixa håret innan jag kliver ut genom ytterdörren. Det är en grymt i-landsproblem a' la Nettish.