Det här kommer verkligen att låta som världens största klyscha. I år kommer det ske en hel del förändringar i mitt liv. Det hade det säkert kunnat vara en klyscha om det inte hade varit för att det redan är i startgroparna. Däremot är det få som vet om vad jag har för planer eftersom allt man säger och gör här där jag bor sprids lika snabbt som en epidemi Och sedan förvrids och fördöms allt. Alla ska ha en åsikt, alla vill vara med och tycka till. Sedan hamnar man i en spiral av negativa tankar och ens självförtroende börjar svikta, vilket i sin tur kan leda till att man inte lyckas som man kanske skulle om människor bara kunde visa lite stöd och tilltro till andra.
Det här, mina vänner, är den negativa sidan av studentlivet!
Allt grundar sig säkert i att man själv är så rädd för att misslyckas att man har svårt att glädjas över att andra lyckas eller väljer att gå andra vägar för att nå sina mål. För att inte skilja sig från mängden så måste man lite välja att gå samma väg som alla andra för att inte sticka ut för mycket. Man måste leva i samma bubbla som alla andra för att inte bli nertryckt och baktalad.
Som student lever man som i en annan värld än alla andra. Det finns kompletterande lagar tillsammans med de lagar som finns för den andra världen. Och saker blir inte enklare när man lever så nära inpå alla. Den sociala kompiskretsen är densamma för alla, vi bor på samma ställe, vi umgås på helgerna i samma lokaler och vi andas och lever studentliv. Det är väldigt sällan man kommer utanför den bubblan, ut till den andra världen som fungerar parallellt med våran.
Senast igår kallade jag området där jag bor för vårt egna lilla samhälle och det är verkligen så det känns ibland. Det är grymt många lärarstudenter som bor just här vilket gör att vi bildar en mur runt det som är vår värld, där bara andra studenter kommer in. Visst kan det ha sina fördelar när man behöver träffas för att göra arbeten tillsammans eller ska göra saker i största allmänhet, men bortsett från det är det mycket som istället är negativt.
Jag har kom till min gräns för ett tag sedan. Då när den här världen blev mer än vad jag klarade av. Jag var så nära att ge upp allt för att jag inte orkade mer. Den starka flickan blev nedbruten till fotknölarna och det som faktiskt räddade mig var de vänner som jag har på andra sidan muren, i den parallella världen. Det gäller dock att inte glömma bort att slita sig loss och våga ta sig över till andra sidan muren ibland. Om man bara lever i studentvärlden så bryts man ner och kastas ut trasig i den andra världen, utan mål eller glädje till livet. Jag hade antagligen en jävla tur att det just då, vid det tillfället, fanns någon som fångade upp mig och tog mig tillbaka på banan igen fast med nya perspektiv.
Det finns såklart människor i vårt lilla samhälle som jag verkligen litar på, men de är få. Och jag så tacksam över att de finns och att de ser det jag ser. Det finns många som tror att de är så mycket slugare än andra, men tydligen förstår de inte att de i slutänden biter sig själva i svansen. Jag orkar inte bry mig eller lägga ner tid för att dessa människor ska få upp ögonen. Däremot kommer jag inte heller vara den de få slicka sina sår hos den dagen de får smaka på sin egen medicin för det kommer att ske en vacker dag. Då kan de få ligga skadade i sin lilla bubbla på fel sida muren medan jag lever mitt liv både i vårt lilla samhälle och på andra sidan muren, väldigt glad över att jag valde att gå min egen väg för att nå mina mål.
Att ta mig över muren kommer att vara väldigt positivt för mitt mående och för mina studier. Dessutom värdesätter jag det som finns i den parallella världen, på andra sidan muren, för det är där jag får vara jag utan att det fördöms.
/Nettan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar