Sakna

Igår när jag la mig i sägen kom jag på mig själv att sakna allt som var bra mellan mig och fd sambon. Det är verkligen inte ofta det händer. Tyvärr överskuggas just de minnena av allt som har varit riktigt jobbigt att hantera. Jag kan tycka att det att lite synd eftersom jag inte under nästan två års tid inte kunnat tänka tillbaka på vår tid som någonting bra. Det har liksom inte blivit en "normal" sorgetid efter uppbrottet.

Helt ärligt så skulle det vara väldigt skönt om den kom nu. Att få lov att sakna honom och den tiden som faktiskt var bra. Inte för att jag önskar mig tillbaka till det som var eller vårt förhållande. Jag har lagt honom bakom mig för länge sedan och helt ärligt så skulle jag inte vilja ha honom tillbaka om han ens kastades över mig. Been there and didn't like it!

Jag kan däremot tänka mig att sitta i min ensamhet, uppkurad i soffan och tänka tillbaka på allt som var bra. Saker han gjorde eller sa som fick mig att le. Minnas det som var bra för att det var just bra, som när han kom hem efter en kväll ute och fick för sig att laga mat. Det låg pyttipanna i hela köket. Eller när han i början inte kunde säga att han älskade mig utan att börja gråta.

Finns sjukt mång minnen jag skulle kunna fylla ut med, men det är svårt att förklara för någon som inte var där. Som inte har samma minnesbild som jag. Han var en bra pojkvän/sambo/blivande man så länge han kände för mig med sitt hjärta. Det var när han slutade med det som det rasade. När han blev elak utan att bry sig.

Och när jag ändå är inne på saker som jag saknar från den tiden...
Jag saknar min labret (piercing i underläppen)! Fick för mig att ta ut den för ett par år sedan för att jag tyckte att den skavde mot tänderna. Var säkert ett bra beslut just då, men fan vad jag saknar den. Inte direkt värt att göra om den för tredje(!) gången heller så sakna är det jag får göra.

*snyft, snyft*