Ni vet, can't live with him, can't live without him.
I många år hade jag just den killen i mitt liv. Jag lärde känna honom i unga år och sedan dess rusade han in och ut i mitt liv, vände upp-och-ned på hela min värld varje gång tills jag fick nog och gjorde honom till ett avslutat kapitel för fem år sedan ungefär. Han finns fortfarande kvar i mitt liv, som vän på facebook, men han kan inte kasta runt min värld längre. Nog för att han försöker, men lyckas gör han inte. Jag har lärt mig min läxa, vilket tog mig nästan 15 år. Han sved och gjorde ont i min själ länge, men idag känner jag ingenting när han hör av sig. Hans charm når mig inte längre.
Det lustiga med honom är att vi sedan vi lärde känna varandra alltid har korsat varandras vägar. Både på möjliga och helt omöjliga sätt. Det har inte spelat någon roll vilka val eller vägar jag tagit i livet, nog fan han jag stött på honom lite titt som tätt ändå. Från att hamna på samma bussar och samma gymnasieskola till att han handlar där jag jobbar och börjar gå på samma krogar som mig.
När jag var runt 20 år berättade jag för mina vänner att det inte bara kunde vara en slump att vi alltid stötte på varandra. Det kändes som om ödet redan hade bestämt att det någon gång ska bli han och jag. Då skrattade mina vänner åt mig och sa att jag var paranoid tills en speciell händelse.
Jag, min yngre syster och två vänner till mig åkte iväg på en resa till Turkiet 2002. En resa som jag och min syster sedan många år hade planerat att åka på. Han visste ingenting om detta eftersom vi då hade brutit kontakten ännu en gång. Dessutom kan han omöjligt ha vetat att vi just skulle åka det året, den månaden eller det datumet. Men på planet sitter naturligtvis denna kille. När vi landar i Turkiet åker vi samma buss, till samma stad, bor på grannhotellet till varandra och är där exakt lika länge. Den av mina vänner som då var mest skeptiskt och menade på att det bara var en slump att vi alltid korsar varandras vägar har nog aldrig sett så häpen ut som då. Hennes min var obeskrivbar och det enda hon säger är att det är läskigt.
Efter att jag flyttade från Göteborg har inte våra vägar korsats lika ofta, men nog har de gjort det. Idag var jag nere på universitetet en snabb sväng för att låna böcker som jag behöver. På avstånd ser jag en blond kille när jag närmar mig biblioteket. Han har samma kroppsbyggnad och kroppshållning som denna kille. Ju närmre jag kommer än mer lik blir han tills jag kommer så nära att jag kan konstatera att det faktiskt är han. Han ser mig och det tar ett tag innan han kopplar att det är jag. Vi pratar en stund och jag frågar vad han gör här. Naturligtvis har han en polare som började plugga på universitetet i höstas som han hälsar på och ikväll ska de gå på fotbollsmatchen som är mellan ÖSK och IFK Göteborg.
Jag vet att jag har sagt vid något tillfälle att det inte skulle förvåna mig om vi kommer att bo grannar med varandra när vi bildar familjer, får barn samma dag, gifter oss samma datum med var sin partner eller hamnar på samma ålderdomshem. Det bara känns så. Och det är väl klart att våra vägar ska korsas för att han för första gången är och hälsar på sin polare i Örebro. Självfallet när jag efter många om och men, trots att jag mår som crap, ändå beslutar mig för att traska ner till universitetet bara för att få någonting gjort idag istället för att bara ligga på soffan.
/Nettan
psst... För övrigt så kommer Blåvitt att krossa ÖSK ikväll.
1 kommentar:
Men vafan.... Fotboll?! ;)
Skicka en kommentar