Mitt sår

"mitt ex har fått missfall" och sedan en länk.

De enda orden som behövdes för att väcka jobbiga minnen till liv.
Jag tvekade innan jag klickade på länken. Visste inte om jag ville veta mer, eller snarare om jag behövde veta mer. Men ändå klickade jag på den med den snabba tanken att det minnet redan var väckt så vad kunde bli värre?

Ingenting.
Jag skapade mitt själv. Bearbetat både fysiskt och psykiskt sedan ett par år tillbaka.
Sedan kom bilden upp och allt jag trodde inte skulle kunna rubbas rubbades. Det där minnet finns kvar, fast från en annan vinkel, utan hjälp av en bild. Scrollade snabbt ner för att slippa se, skummade genom texten snabbt och ord som blod, smärta, dött, oro och panik är de enda som etsar sig fast på näthinnan.

"fy fan"

Det enda jag förmår mig själv att säga om det. För vad ska jag säga?
Egentligen vill jag bara skrika rakt ut. Sparka och gråta. Fly från den hemska känslan av smärta och maktlöshet. En kvinnas totala lycka som på bara några minuter förvandlas till grym sorg. Från att bära på liv till att bära på döden. En känsla jag inte önskar någon annan. Men jag skapade, som sagt, mitt själv.

Illamåendet och tårarna kommer.

Den tredje oktober är det exakt fyra år sedan. Innan dess var vi så lyckliga. Vi hade hela livet tillsammans. Han beundrade mig som människa och älskade mig som ingen annan. Höll min hand oavsett vad, grät när han förklarade sin kärlek för mig och stod upp för mig i alla lägen.

Sedan kom den dagen och det var nog där allt förändrades. Egentligen. När jag ser tillbaka på allt vi hade så var vändpunkten redan där. Han började se mig med andra ögon, distanserade sig och slutade förklara sin kärlek för mig. Och jag? Jag lade skammen och skulden på mig, beskyllde mig själv och krälade i stoftet för att vinna tillbaka hans kärlek i nästan tre år. Det var mitt beslut så jag lät honom trampa på mig och lät mig själv förnedras av hans tystnad.

Jag ville egentligen inte. Blev bara rädd. Så jag valde att göra det värsta av allt. Allt som jag hade byggt upp hos mig själv rämnade den dagen och senare gjorde han det värre än vad det hade behövt att bli. I hans ögon blev jag lat, slö och likgiltig. Själv kämpade jag varje dag för att orka ta mig ur sängen. Min kamp fick jag klara själv, utan hans hjälp. Han valde att gå vidare bakom min rygg. Lögner, svek och konstiga förklaringar. Till sist kom de nedsättande orden, men jag var för svag för att orka stå upp för mig själv. Jag lät honom behandla mig som ett värdelöst ingenting. När det inte fanns något kvar av mig gick jag bara ut genom dörren och kom aldrig mer tillbaka.

Och som jag önskar att jag kunde göra saker ogjorda.

Igår skulle jag göra lite grejer innan jag skulle lägga mig, men det slutade med att jag bara satt och stirra ut i tomma intet. Tänkte tillbaka på känslan av smärta och maktlöshet. Paniken, oron och blodet. Allt detta blod som aldrig ville sluta rinna. Hade svårt för att somna. Alla minnen var allt för närvarande för att finna ro. Skammen och skulden som jag har så lätt att lägga på mig själv låg bredvid mig hela natten. Viskade till mig att jag var värdelös, att jag inte värd någon lycka.

Men ändå, trots allt, så förlät jag mig själv för snart två år sedan.