Ett hjärta, en ros

Jag och Mr J har en grej för oss innan någon av oss loggar ut från msn. Han skickar ett hjärta och jag skickar därefter en ros. Alltid i den ordningen också. Vet inte riktigt när vi började med det eller varför, men det var väldigt tidigt i vår bekantskap som det började. Vilket i och för sig bara är cirka ett halvår och inte flera år, men ändå. Jag har börjat vänja mig vid detta avslut så mycket att den enda gång det har hänt att det inte har slutat så så fick det mig att tro att jag gjort något fel. Jag är en hysterisk tänkare ibland, vilket inte är en fördel i den typen av lägen.

Idag skrev han att han skulle lägga sig tidigt och jag trodde att så skulle det bli. Så när jag kom tillbaka till datorn efter att ha duschat ikväll såg jag att han var utloggad utan det sedvanliga avslutet. Tankarna rullade genast igång. Ibland tror jag att det där jävla avslutet seriöst går mig på nerverna. Känns lite halvomoget...okej, jävligt helomoget, att komma på sig själv att nästan sura till för att människan inte har skickat ett hjärta.

Hallå!?!?!?

Han tycker inte om mig... *snyftar*

Jag är dissad... *hänger med huvudet*

Hur ska jag kunna genomlida natten utan hjärtat? *storgråt*

Jaha, är det så här han vill ha det nu minsann?! *sliter mitt hår*

Ja, ni fattar graden av mognad...

Kanske inte riktigt den reaktionen, men det känns nästan som om det inte är långt ifrån. Kan liksom sitta och bara titta på skärmen i några sekunder och till och med tänka tanken att han glömde bort mig. I nästa sekund hittar jag tydligen hjärnan igen och tänker mer logiskt. För han kanske bara var trött. Och för det andra...sedan när fick han förpliktelser gentemot mig?

Han gör väl för fan som han själv vill!

Finns inget att freaka ur på egentligen?!

Jo då, för jag är tjej.

Och finns det en anledning att freaka ur så gör man det.

Så ikväll när jag hunnit tänka hundra tankar och några till, återfunnit hjärnan igen och sansat mig själv så loggar han in igen. Det är ungefär då jag inser hur mycket det där avslutet går mig på nerverna helt i onödan. Jag är duktig på att skapa oreda i mitt eget huvud.

Vi skriver till varandra en stund till och han säger godnatt ungefär samma tid som vanligt. Han skickar hjärtat och jag skickar rosen. Mina tankar är nöjda och belåtna för att jag ännu en natt kan sova utan att fundera på vad jag har gjort för fel, känna mig dissad eller inte omtyckt. Och det är ju en jävla tur för hur skulle det annars gå?

Okej, nu är det inte riktigt så illa för min del som jag får det att framstå här, men jag kan bli en aning förundrad över min egen reaktion ibland. Att en sådan liten grej kan få tankarna att spinna utan någon som helst logik. Och för det andra så tycker jag om det där avslutet oavsett vad. Det har liksom blivit en thing. Något jag bara gör med honom av en anledning, som jag egentligen inte vet varför, på samma sätt som lillsyrran alltid avslutar våra samtal med "puss i ljumsken" eller samtalen med Coffe som alltid avslutas med "puss och kram". Det blir nästan som en ritual mellan mig och den personen. En grej som man inte tänker så mycket på när det sker i vanlig ordning, men när det inte blir så så reagerar man över att det uteblev just den gången.

Så..

Hej, mitt namn är hysterisk!

Nu ska jag ha möte med min enda hjärncell.

På kudden.

Godnatt!

/Nettan