Rannsakningens tid

På tal om att rannsaka sig själv, som jag skrev om i mitt förra inlägg...

För ett par veckor sedan satt jag och funderade kring om jag i allmänhet är ointresserad av andra människor. Jag klagar väldigt mycket över vad andra människor skriver till mig i mail för att få kontakt. Och någonstans där kom min fundering kring om det kanske är jag som borde tänka om, inte killarna som skriver till mig. Det är faktiskt de som skriver frågor till mig och inte tvärtom. Fast jag släppte den tanken eftersom jag kom fram till att jag faktiskt är nyfiken på andra människor. Min klagan handlar mest om att jag känner att jag försätts i något slags repeat-läge där jag skriver samma sak om och om igen. Så jag stillade mig i mina tankar, fram tills natten mellan lördag och söndag.

Höll för andra gången Mr J vaken bakom ratten. Var väl inte direkt lika duktig på att prata om precis ingenting som förra gången. Satt mest och gäspa och gnällde över min egen trötthet, så det var bara en jävla tur att det inte var en resa på två timmar den här gången för då hade jag garanterat fått underkänt på grund av plötsligt insomnande.
Men i alla fall...någon gång under vårt samtal säger han att jag i allmänhet verkar ointresserad av det han berättar för mig. Och någonstans där slutar gäspningarna för några minuter och mina funderingar kring mig själv sätts igång igen. Hans ord har verkligen etsat sig fast i mitt huvud och jag kan inte riktigt släppa tanken på att jag kanske är ointresserad av andra människor. Kan det verkligen vara så illa?

Jag har alltid fått höra att jag är en god lyssnare så länge jag kan minnas. Att jag intresserar mig för vad andra säger till mig. Lyssnar, tar in och visar en öppenhet för att ställa motfrågor angående det som sägs, men tydligen är det inte så länge och det skrämmer mig. I mitt samtal med Mr J frågade jag vad som fick honom att känna så, men han hade inget bra exempel just då. Jag hoppas dock att han kan ge mig ett snart för att förstå vad han menar eller i alla fall få en chans att förklara mig.

Jag har verkligen funderat kring det där och det lustiga är att när det kommer till honom så skulle jag absolut inte påstå att jag är ointresserad, snarare tvärtom. För mig är han en intressant person och jag tycker generellt att det han berättar är intressant. Dessutom har jag själv sagt att jag vill veta mer om honom på samma sätt som jag vill att han ska få ta del av mig, lära känna mig bättre. Min förhoppning är att få behålla honom som vän för han gör mig så gott, vilket jag hoppas att jag kan bidra med i hans liv också...på något sätt. Däremot tror jag att det handlar om att jag inte riktigt vet vad jag ska säga eller svara när han börjar berätta saker. Det finns så mycket med hans liv som är så olikt mitt liv och på något sätt får jag tunghäfta. Orden kommer inte riktigt fram fastän jag kanske skulle vilja säga hundra saker, men någonstans på vägen tar det stop för att jag tycker att det låter töntigt i tanken. Jag blir helt enkelt blyg. Och det är få situationer där jag känner mig blyg och själv har jag aldrig tyckt att ett samtal om andra människor skulle kunna vara ett av dem, men kanske är det så. Jag vet inte... Kanske vet jag om jag får ett exempel på situation där han upplever mig som ointresserad.

Fast det kanske helt enkelt är så att jag har blivit ointresserad av vad andra människor berättar för mig. Bara det att jag inte kan se det själv. Jag kanske bara har lutat mig tillbaka på tryggheten att det finns en bild av mig som en engagerad och intresserad lyssnare. Med andra ord...verkligen dags att rannsaka sig själv!