Återfall

Lite mer än två år har gått sedan senaste gången. Trodde faktiskt att det skulle ta längre tid innan jag skulle falla tillbaka. Ett återfall är vanligt, det vet jag. De allra flesta får ett återfall oavsett vad det handlar om så jag har varit beredd och känt mig lugn över att det även skulle kunna hända mig. Och jag trodde att det skulle kännas okej när jag väl hamnade där, men helt ärligt så känns det som ett fett misslyckande. Känslan av att falla tillbaka till sitt gamla jag är ingen skön känsla. Så som jag har jobbat med mig själv. Varje dag med olika övningar, en ständig kamp. Tre dagar i veckan med kognitivterapi i ett och ett halv år. Och så kommer återfallet och allt som man har kämpat för känns som förgäves.

Mitt problem är inte riktigt som vilket missbruk som helst. Eller jo, egentligen är det så, men många skrattar när jag berättar om mitt problem. Vilket är lustigt eftersom det nästan har inneburit döden för min yngre syster.

Jag har aggressionsproblem, eller hade. Fast med återfallet idag kanske man ska säga att jag har. Det är så illa att jag får black-out när det händer. Förut hade jag så svårt att kontrollera det, vilket jag har lättare för idag. Jag vet och kan se när jag hamnar i skarven att ha kontroll och tappa den. När jag tappar kontrollen försvinner allt runt omkring. Jag blir vansinnigt arg och de människor som finns nära mig råkar illa ut. Min yngre syster är den som har drabbats värst. Jag kan bara tänka mig vilken skräck det var för henne när vi var yngre. Värst var nog när jag slog henne medvetslös eller när hon fick en känga med stålhetta i tinningen. Mina föräldrar fick betala för insparkade dörrar, förstörda möbler och sjukhusvistelser.

Som vuxen har jag mest gett mig på mig själv när jag fått mina anfall eller saker runt omkring mig. Min fd sambo var den som bad mig att söka hjälp eftersom det höll på att sabotera vårt förhållande i ett tidigt skede. Även fast han själv var en stor bidragande faktor till mina anfall så gjorde jag det. Jag gjorde det för mig! Och idag är jag så glad att jag sökte hjälp och tog den för det har förändrat mig så mycket som människa. Jag blir sällan arg idag och jag är inte så lättprovocerad. För mig själv är det så skönt att kunna leva enklare och mina stoptekniker funkar så bra....förutom idag.

Idag har inte varit någon bra dag alls. Vem och vad som provocerade fram min ilska ska jag inte skriva. Jag har mer eller mindre lovat och egentligen spelar det ingen större roll för det handlar inte om den personen. Det handlar om mig, bara mig. Jag lät mig provoceras, men jag försökte även att återfinna kontrollen hela tiden. Tillslut gick det dock inte att hålla tillbaka och det brast bara. Jag föll...