Det är verkligen inte så att jag kutar till läkaren i tid och otid. Snarare tvärtom. Jag sitter hemma och för någon slags självdiagnos och det är väl typ bara prostatacancer som jag inte haft än i mitt huvud. Helt ärligt kan jag erkänna att den dag jag seriöst tror att jag har det så är det väl dags att söka till psyk eller nått i den stilen. Det är dock ganska "spännande" att springa omkring och hela tiden tro att det är något fel på en samtidigt som man har en rädsla för läkare. Man kan väl säga att det är allt annat en jordens bästa kombo.
Jag har tänkt många gånger att jag borde ta mig till en läkare och få en ordentligt undersökning, men sekunden efter den tanken får jag panik och tycker att det är bättre att ingenting veta. Jag har dock lärt mig att ingenting veta är detsamma som konstant oro. Något jag fick erfara i vintras när jag kuta fram och tillbaka till läkaren för mina leverfläckar och för smärtorna kring livmodern. Gissa om jag hade jävligt mycket cancer i tankarna då?
Leverfläckarna fick jag en relativt snabbt svar på. Läkarens kommentar om att de såg okej ut lugnade mig massor, även om man inte kunde vara helt hundra då de beslutade att ta bort en och skicka på analys. Däremot smärtorna kring livmodern var det ingen som kunde förstå var det var. En läkare nämnde cystor och med det var min hjärna kidnappad till cancerlandet. Nu visade det sig vara en inflammation så jag var safe för denna gång. Fast jag kan lova att det spökar en del i huvudet en gång i månaden fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar