Det bara slog mig

Det har blivit ett hav emellan oss. Jag är inte den jag var förut, så mycket som har hänt. En utveckling jag gjort själv. Jag behöver inte styrkan längre. Den styrkan jag förut kände var skön att ha bakom mig. Inte för att jag vill skjuta den ifrån mig, men det är snarare en annan typ av styrka jag behöver idag.

Någonting händer när man försätter sig i situationer man aldrig varit i tidigare. Jag mognade och blev vuxen snabbt. Jag fick lära mig att vara en förebild. En erfarenhet jag aldrig någonsin vill byta bort. Sanningen är nog den är de jag var förebild för även blev förebilder för mig. Den erfarenheten delade aldrig vi på ett nära sätt.

Det finns fler saker jag varit med om när mitt liv förändrades som vi aldrig delade och aldrig kommer att dela. Jag sörjde det förr, men har idag lärt mig att acceptera. Det är en del av livet, att inte alltid gå vid sidan av varandra hela tiden. Det finns andra som fyller upp tomrummet. Andra som man finner den rätta styrkan tillsammans med.

I mitt hjärta har däremot inget förändrats. Platsen har ditt namn graverat för alltid. Min tacksamhet är förevig. Ingen kan ta ifrån oss det vi hade eller det vi har idag. Det kommer alltid vara speciellt oavsett. Däremot kommer det en tid när man måste inse att vissa saker förändras även om mycket är som det alltid har varit. Ibland kommer den insikten som ett slag i magen.

Det slaget har nått mig nu. Ett tungt slag som fått mig att fundera över ifall havet kanske redan har blivit för stort för att kunna mötas på halva vägen. Jag hoppas inte att det är så, utan att det bara handlar om andra saker. Om det ändå mot förmodan skulle vara för stort så tänker jag fortsätta kämpa för att finna andra vägar. Ändra sätt att mötas på som passar utifrån där vi är idag.