Om jag ändå själv förstod

För två dagar sedan fick jag ett mail från en person som bor i samma stad som jag bodde i när jag hade ett förhållande med fd sambon. En person som läst bloggen, men inte förstått hur det egentligen låg till då. Skrev om ifall det bara synts utåt hade varit lättare att hjälpa. Denna person såg inget och förstod inget då.

Saken är bara den att jag inte förstod själv. Allt går successivt. Från att vara en grej vid sidan om vardagen till att hela vardagen kretsar kring spelandet. Sedan var det en del andra saker som hände i samband med spelandet. Att han bröt ner mig psykiskt som människa.

Jag förstod själv i slutet var det var jag levde i. Det var då jag slutade älska honom, men var kvar av helt andra anledningar. Anledningar som jag inte ville lämna, för om jag lämnade skulle mitt hjärta brista. Istället såg jag till att hålla uppe fasaden utåt.

När lögnerna blev för mycket och luften gick ur så kunde mina fötter inte göra annat än att gå ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Det var egentligen just det valet som fick det riktiga helvetet att bryta ut. Trots det har jag aldrig någonsin ångrat mitt val, att gå ut genom den där dörren.

Nu i efterhand vet jag inte om någon egentligen hade kunnat göra något när jag faktiskt var mitt uppe i förhållandet. För saken är den att jag aldrig förstod själv då vad jag levde i och vad jag stod ut med. Däremot värmer det att få den typen av mail. Att de som kände mig då, idag kan förstå hur det var för mig. Det hjälper den förtvivlade tjejen i min själ som försöker få pusslet att gå ihop.