När kärleken dör

Hon sänkte blicken för att slippa möta hans när han steg in i rummet. Utan ett ord satte han sig vid datorn, där han den största delen av dagarna satt numera. Hon sneglade mot honom där hon satt i soffan, såg på hans ryggtavla och konstaterade att han inte längre var samme man. Inget av det han en gång var fanns kvar i honom. Å andra sidan var hon inte längre samma kvinna. Hennes fysiska jag hade formats till det han format henne till och hennes psykiska jag raderade han långsamt ut till ett ingenting. Hennes själ skulle han dock aldrig någonsin kunna nå. Den dörren hade hon stängt för honom för att bevara det lilla som fortfarande var hon.

Hur hamnade de här?
När blev det så svårt?

Varje gång hon hade försökt nå honom de senaste året ryggade han tillbaka. Hon bad honom att ta emot hennes hand med tårfyllda ögon, men han blev stående helt stilla och tittade bara stumt på henne. I hans ögon var hon ingenting. Denne man som med samma ögon han sett på henne med beundran när de för länge sedan var förälskade. Han satte henne högt, höll hennes hand och fanns alltid vid hennes sida. Med tiden hade han istället ställt henne ute i kylan utan att bry sig. Utan känslor hade han låst dörren och där blev hon stående med händerna tryckt mot fönstret.

Om han bara kunde vända sig om.
Bara en endaste gång forma orden.
Säga att han älskade henne.
Det enda hon önskade.

Nu satt hon där i soffan. Bad för att han skulle bli den han var förut. Hon sträckte ut armen, smekte hans rygg i luften, kysste hans varma nacke och viskade vackra ord i hans öra precis som hon alltid hade gjort förut, stående tätt intill honom. Aldrig mer skulle han låta henne få göra det. Det var sedan länge försent. De satt på varsin flotte ute till havs och drev längre och längre ifrån varandra.

Varför var hon fortfarande kvar?
Varför fortsatte hon att kämpa?

De skulle aldrig mer kunna mötas på halva vägen. Aldrig mer finna tillbaka till det vackra de en gång hade tillsammans. Varje gång hon tänkte på det ville hon gråta av förtvivlan, men det kom inte längre några tårar. De var sedan länge slut. Istället sved det så mycket inombords att hon knappt klarade av att andas. Hon sänkte åter igen blicken och blev sittandes så länge.

Hon hatade att han inte tog i henne.
Hon hatade när han tog i henne.
Egentligen spelade det ingen roll vad han gjorde.
Inget var längre med kärlek till henne.

Tillslut vände han sig om. Hon tittade upp på honom och mötte hans blick.
-Hade du tänkt laga mat eller ska man behöva göra det själv?
Hon svarade inte, utan bara reste sig upp och gick ut i köket och lagade mat. Det enda hon gjorde med kärlek.