Jag har aldrig velat jaga mig på dem efter att jag separerade med deras far. Har istället låtit dem söka sig till mig om de vill ha kontakt. Kommer alltid finnas här för dem om det är något. Det har jag alltid sagt och det skulle jag aldrig sluta med. De blev en stor del av mitt liv och de har delvis format mig till den människa jag är idag. Och det på ett positivt sätt.
Kan inte riktigt sätta ord på hur mycket jag saknar att ha dem i mitt liv. Att aldrig mer få lov att krama dem godnatt, höra dem skratta eller sitta och prata om allt och inget. Det skär i hjärtat av saknad varje gång jag tänker på dem. Från att de fanns varje dag i ens liv till att bara finnas på avstånd. En sådan förlust tar hårt.
Det enda jag kan göra, varje dag, är att att hoppas att de någon gång vill träffa mig igen. När de blivit större och kan fatta sina egna beslut. Den lyckan skulle överträffa allt. Vet knappt ens hur jag skulle reagera om jag skulle träffa på dem helt spontant. Storböla skulle jag kunna gissa, men man vet aldrig. Antagligen skulle jag nog bli alldeles för chockad för att ens reagera alls.
Skulle kunna ge vad som helst för att få krama om dem igen och säga att jag älskad dem av hela mitt hjärta. Tills dess tänker jag vara överlycklig att de finns, där borta, och att de faktiskt söker kontakt med mig.
Me love you so much!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar