Det som inte dödar...

Ja, då är vi inne på årets tråkigaste månad igen då. Innebär endast en sommarmånad kvar, att tiden går segare än ett gammalt tuggummi, väntar på att alla utflugna studiepolare ska behaga komma tillbaka så man kan stilla sin abstinens och att något ska hända. Fast just det sista råder det ingen som helst brist på i år. Har aldrig haft så mycket inplanerat i augusti som jag har just i år. Hur gick det till liksom?

Vet inte om jag har så mycket mer att skriva. Det är ju sugig måndag med allt vad det innebär. Just det, inget gnäll var det ja... Hurra, det är måndag igen! Kan det bli helg nu?

Känns som om jag har en inkommande förkylning på gång. Har inte tid eller lust med en sådan just nu. Anar att det är på grund av att Per Fläkt är igång hela tiden så nu får han trots allt vila, men endast för att jag inte ska behöva brottas med snor. Är inte alls rätt vecka för det. Undra om det egentligen finns någon rätt vecka för att bli sjuk? Kanske inte, men nu har jag saker att se fram emot så nu fan ska jag inte bli sjuk på något sätt. Inte ens lite.

Vet ni, jag har haft en riktig sådan där tänkarhelg. Har inte fått så mycket gjort fysiskt, men huvudet har gått varmt i alla fall. Förutom när snygge Tom Cruise har huserat på TV då. Men nu var det inte honom jag tänkte skriva om, utan det jag har kommit fram till. Alla mina klarsynta tankar. Börjat fundera på om det verkligen är lärare jag vill bli. Kanske dumt att börja tvivla på det nu, men det känns inte speciellt smart att bli klar med utbildningen och sedan komma fram till det. Då har jag dessutom förbrukat alla mina veckor på universitetsnivå.

I alla fall.
Jag har återigen kommit in på min ursprungsidé, att jobba med ungdomar som har det svårt. Mitt hjärta finns där hela tiden. Anledningen till att jag snöade in på läraryrket var för att jag inte vill hamna på socialen och utreda andras ekonomi och för att jag hade en vision om att fånga ungdomarna innan de fallit. Har väl dock kommit med insikten att det blir en sjukt svår uppgift mitt i allt annat ansvar man har som lärare, vilket bara det känns som ett ansvar dömt att misslyckas. För hur i helvete ska man dagligen lyckas fylla alla sina elevers behov att bli sedd? Vill aldrig behöva få stämpeln som den där läraren som aldrig brydde sig, som inte såg. För hur gammal man än blir så minns man trots allt sina lärare.

Har helt klart fått något att fundera på.

För övrigt. När jag inte funderar kring mitt framtida yrke så längtar jag redan till helgen. Ska ta mig en weekendresa till huvudstaden. Lyckas träffa åtta personer på två och en halv dag. Kommer såklart aldrig att gå så det blir de som skriker högst som även får se mitt nylle. Märkligt nog är det inte de som gnällt över att jag aldrig kommer och hälsar på som skriker. Kan aldrig sluta förundras över detta fenomen, även om jag borde vara härdad efter att jag flyttade från Göteborg och insåg vilka som verkligen är mina vänner. Men, men, då vet man i alla fall hur läget är och vilka man ska lägga ner energi på i framtiden.

Hörni.
Ha en trevlig måndag och en bra vecka.