Förälskelse

Deras blickar möttes och värmen inom henne steg. Han var så vacker att hon knappt vågade andas. Hon gillade hans lekfullhet och hans oblyga sätt att prata till henne. Så annorlunda mot vad hon upplevt tidigare. Trots det fanns minnet av en bitter upplevelse sedan tidigare kvar djupt inne i henne. Ondskan som ärrat henne för livet. Den vidriga smaken i hennes mun som aldrig skulle försvinna.

På avstånd lät hon ändå denna pojke trollbinda henne, men så fort han kom för nära ryggade hon tillbaka som ett skrämt rådjur. Hon bad honom att ha tålamod och han gav henne all tid hon behövde. Allt hon bad hon fick hon och det gjorde henne trygg. Han gjorde henne trygg och tillslut gav hon efter för sina känslor.

Ingen kom henne nära som han. Och fastän hon aldrig berättade om den bittra smaken i hennes mun så var det som att han förstod och accepterade henne för den hon var. Alla ord behövdes inte bli sagda för att förståelsen skulle finnas där. Hennes hemlighet fick fortfarande vara hennes. Aldrig att han trugade eller försökte tvinga fram något hos henne.

I gengäld var hon hans på det sätt han ville bara för att visa sin tacksamhet till hans förståelse. Hon ville att han skulle känna sig trygg på samma sätt som hon kände sig trygg. När han bad henne om saker ifrågasatte hon aldrig hur konstigt det än kunde verka. Hon gav honom, utan att veta det, makten över deras förhållande. Varje gång hon var för nära gränsen svartnade hans ögon och hon tog ett steg tillbaka för att visa honom att hon förstått.

Kärlek är att ge och ta. Ett begrepp hon inte förstod innebörden av. För henne liknades det mer vid att ge allt man hade för någon som visade minsta lilla respekt för henne. Det blev hennes sätt att visa sin tacksamhet till honom. Den kärlek han gav henne var värd det. Så hon gav, gav honom allt hon hade. Och han tog, tog allt han ansåg sig ha rätten till. Henne.