Det går...framåt.

Underarmar.
Jag går verkligen igång på underarmar. Mer än vad jag tror helt klart. Åker ju väldigt, väldigt mycket buss och dessutom väldigt långa resor. Har insett att det är sjukt många busschaufförer som har sjukt läckra underarmar. Sitter som hänförd längst fram varje gång. Seriöst. Jag ska fan aldrig ta mitt körkort. Who needs it när man kan sitta, åka med och gå igång istället?

Och på tal om underarmar. Träffade en kille för ett hej häromdagen med jä-hä-hä-vligt schyssta underarmar. Japp det var ett hej, ingen konstlad dejt. Eller ni kanske ville veta mer om underarmarna? Nej, jag säger inte mer om dem. Kommer aldrig sluta skriva i så fall. Riktigt trevlig kille innan vi träffades på riktigt, precis lika trevlig under träffen och efteråt så klarade han av att fortfarande prata med mig. Det finns hopp för det manliga släktet. Eller så är ha bara uppfostrad till att vara en man.

Och tro nu inte att jag är hopplöst förälskad för det är jag verklige inte. Som ni vet är jag lite för jävla slow när det kommer till det där. Med den här killen har jag dessutom känt från början att det kommer att landa vid vänskap. För det första. Golfande södermalmskille meets rockertjej som aldrig skulle sätta sin fot på en riktig golfbana slutar inte med kärlek. För det andra. Samtalstonen kändes från början på en vänskapsnivå, även om jag fick mig många skratt innan vi ens hann att träffas. Han är grymt laidback och klarar min täskiga humor. Vore upplagt som att gå hur bra som helst, men någonstans vet man. Vi kommer garanterat ha skitkul när vi träffas och ändå kommer det att stanna där. Ibland bara vet man.

Jag tror och att den känslan fanns hos båda. Inget som behövs sägas i ord egentligen. Jag tror också att vi garanterat kommer att träffas igen och ha minst lika kul som första gången. Kanske tar en öl, snackar skit och utbyter tankar och sedan fortsätter att härja med varandra på msn. Och det är bara helt perfekt.

Hörni.
Det har verkligen regnat äckligt mycket idag. Började med att akta mig för alla vattenpölar och vara duktig med paraplyet. På hemvägen kändes det inte längre som någon större idé att ens försöka hålla sig så torr det bara gick. Struntade totalt i att ens försöka lite och istället vadade jag genom alla de stora vattenpölarna i ren protest. Tror inte att jag egentligen blev så mycket blötare än vad jag redan var när det faktiskt var som värst.

Vet ni, nu är det verkligen snart helg. Bara några ynka arbetstimmar kvar innan det blir lufsa runt och göra sitt bästa med att se ut som Al Bundy i två hela dagar. Det är det jag laddar för. Helgerna efter det kommer det bli fullt ös medvetslös ända in i oktober typ. Och då menar jag inte fylla, fylla, fest endast. Utan ett sju helvetes massor att göra. Fara och flyga hit och dit och sedan landa i något som heter vara fadder för alla nya studenter som börjar i höst. Allt avslutas sedan med sjöslaget, studentresa på en båt med folk som bär overall. Fast inte jag. Jag är fortfarande en trotsig femåring när det kommer till overall så jag fortsätter att vägra, men super ändå. Lyckas garanterat exakt lika bra så länge jag håller mig ifrån det förrädiska nollevinet.

Men innan dess blir det en riktigt soft helg.
Jag, sängen och datorn.
Tills jag blir rastlös och får för mig att städa som en liten idiot.