Ilskan från modern slog över och hon gick på fickan i rent vredesmod strax innan dottern skulle åka till skolan. Hon skrek samtidigt som hon tryckte upp flickan mot ytterdörren. Med ena handen höll hon fast flickan och med den andra smetade hon ut sminket som flickan omsorgsfull hade satt på sig för dagen.
- Nu blir du vacker, flinade modern.
Flickan grät och försökte ta sig loss. När hon tillsist lyckades frigöra ena handen så famlade hon efter dörrhandtaget. Hon hittade det och tryckte med det flera gånger utan att lyckas få upp dörren. Flickans hand sökte efter dörrlåset medan hon gråtandes ber sin mor att sluta. Hon lyckas låsa upp och få upp dörren. Med ens släpper modern taget om flickan.
Med tårarna fortfarande rinnande ner för kinderna åker flickan till skolan och söker upp skolkuratorn på en gång. Hon blir sittandes där hela dagen och sedan skjutsar kuratorn flickan hem.
- Vill du att jag ska följa med dig? frågar kuratorn.
- Nej, svarar flickan.
- Okej, men jag väntar här en stund ifall det blir problem.
Flickan nickar och kliver ur bilen och går med tunga steg hem. Hon vänder sig om en gång för att försäkra sig om att kuratorn finns kvar och det gör hon.
Modern är inte hemma när flickan går in genom dörren så hon vinkar till kuratorn från fönstret att det är okej, men hon står kvar en stund till ändå. Inne i sitt rum möts flickan av ett hav av kläder. Modern hade tömt hela sin byrå inne på flickans rum och återigen faller flickan i gråt.
När flickans syster kommer hem berättar hon vad som hänt tidigare på dagen och i tysthet hjälps de åt att ta hand om kläderna i flickans rum.
2 kommentarer:
Kränkningar av detta slag och av en närstående gör så ont och kan vara oerhört svåra att komma över. Hade jag läst detta för en sisådär 20 år hade jag som kommentar förmodligen spytt galla över din "hemska mamma". För jag hade känt igen mig. Idag finns det både ro och lugn i mig. Jag inte bara förstår intellektuellt vem min mamma är. Hennes oförmåga, nyckfulla temperament och bristande kontroll och rädsla. Men faktiskt också hennes enorma kärlek. Trots allt. Hur konstigt det än kan låta. Jag känner medlidande och jag önskar henne inget annat än det bästa. Det tog lång tid att reparera mig själv, bygga upp självförtroende och självkänsla och avslappnat tycka om mig för den jag är utan att varken sätta mig i försvarsställning eller dra mig undan från socialt krävande situationer. Och framför allt inte gå omkring med en då och då frustrerande iska inombords. Det är inget som gnager längre, känner jag, även om jag självklart alltid kunde önska mer av vår kommunikation. Men vi har funnit varandra på ett sätt som vi båda trivs med idag.
Jag önskar dig detsamma. Jag tror du innerst inne vill det. Fast det gör ont. Men en dag...
Jag förstår precis det du skriver och jag håller helt klart med dig. Det gjorde fruktansvärt ont då och gör än idag ont idag, men kanske på ett annat sätt. Jag hade en väldigt nära relation till min mamma tills allt det där började och det är väl den besvikelsen jag aldrig lyckades ta mig ur. Hade önskat att jag hade kunnat ha henne lika nära idag eftersom jag vet att hon innerst inne älskar mig.
Har tagit lång tid för mig oxå att reparera mig själv, precis så som du beskriver. Det värsta har varit att jag aldrig fått min mamma att förstå vad det är hon orsakat mig som människa eller fått en ursäkt för det. Idag klarar jag mig bättre och kommit till insikt med att jag kanske aldrig kommer att få den ursäkten. Med det så jag funderat kring mig själv och om jag är bättre som människa som fortsätter att straffa henne.
Sedan i december har jag kontakt med henne igen så just nu tar vi små, små steg tillbaka för att försöka hitta en ny relation som passar oss båda.
Hon läser även bloggen och har därmed läst detta inlägg och faktum är att jag idag fick ett mail av henne på facebook där hon faktiskt bad om ursäkt. Blev både paff och stolt över henne eftersom det visar att hon faktiskt börjar få insikt i hur det var för mig.
Tack så jättemycket för den otroliga kommentar! =)
Skicka en kommentar