Att sakna

Ibland kan jag komma på mig själv att sakna personer så mycket att det nästan gör ont i själen. Veckorna, dagarna och timmarna går, men inte får man träffa personen för det. När man inte har något att göra så går tankarna direkt till den personen som man helst av allt bara skulle vilja träffa. Bara få se en liten snabb stund, bara på säga hej, ge en kram. Just precis en sådan känsla har jag i kroppen nu.

Jag blir ibland rädd för att tjata hål i huvudet på andra så även om jag dagligen skulle vilja fråga om personen har lust att ses så kan jag inte det. Vill inte hamna i något fack bland människor som tjatar till sig saker eller som man träffar endast för att man inte orkar höra tjatet en gång till. Jag vill att människor ska vilja umgås med mig för att de själva vill. För att de tycker om att vara i mitt sällskap.

Det är ju en sak om man inte bor i samma städer, som de flesta av mina vänner. Då är det lite som det är, men när man bor i samma stad så känns det dumt när tiden bara går utan att man ses, i alla fall när det hinner gå flera veckor eller till och med månader. Det är väl ungefär då det bara börjar kännas pinsamt.

Så nu säger jag det såhär istället.
Mr J, jag saknar dig damn it!
Nu får vi fan ta och skärpa oss båda två och göra någonting åt det här.
Banne mig!




psst... Förresten sa jag att jag saknar Mr J?