Med eller utan minnen

Det finns stunder då jag undrar om sorgearbetet efter någon som står en nära är enklare om man har minnen av personen eller om man inte har det. Jag brukar säga att jag önskar att jag hade ett eget minne av min biologiska far. Inte för sorgearbetets skull kanske, men för att slippa leva på alla andras minnen. Det minnet jag helst av allt skulle vilja ha i sådana fall är känslan av att krama honom.

Igår satt jag och prata med min mamma över facebook om min biologiska far. Ett samtal vi inte ofta har haft någonsin. Det finns ganska mycket jag undrar över, men som jag aldrig riktigt får svar på eftersom det sällan pratas om honom om jag inte själv ställer frågor. Det känns ibland svårt att få en bild av vem han var och hur han var. Och främst känns det faktiskt jobbigt att någon som jag är en del av är för mig en helt främmande person. Någon som alla andra i min släkt vet vem det är, men inte jag som faktiskt är hans dotter.

Idag är det ett år sedan Emelies mamma dog och hon skrev igår i sin blogg om hålet i sitt hjärtat. Jag vet precis hur det där hålet känns. Eller gör jag verkligen det? Jag skrev till henne att hon skulle fylla hålet med minnen, ord, känslor, kärlek, glädje och också sorg och saknad. För det är hålet i hjärtat som får oss att inte glömma. Mitt hål fylls med andras minnen, min kärlek, sorg och saknad eftersom jag aldrig har upplevt hans ord, känslan med honom eller glädjen av att ha honom i mitt liv. Just av den anledningen finns det en del som anser att det borde vara enklare för mig. Och till viss del kan jag förstå deras resonemang, men å andra sidan är det är stor sorg att inte komma ihåg. Jag kommer aldrig kunna ha glada minnen att luta mig tillbaka mot. Jag kommer aldrig kunna se honom le mot mig eller höra hans ord i mina tankar när allt känns jobbigt. Så frågan är om det faktiskt är enklare för mig?

Sorg och saknad för mig är sorg och saknad oavsett hur det var innan personen dog. Mitt sorgearbete kommer kanske aldrig bli klart eftersom jag faktiskt inte har några minnen. Dessutom, det värsta av allt. Det finns saker man önskar att ens förälder fick uppleva tillsammans med en. Jag kan tänka mig att Emelie hade önskat att hennes mamma fick vara med den dag hon gifter sig, när hon upplever sin först graviditet, när hennes barn kommer till världen and so on. Det samma gäller för mig. Jag vet dock att min far fick knappt uppleva något tillsammans med mig så som mina första steg, min första skoldag, min första förälskelse och studenten.

Fast vem vet?
Han kanske har gjort det i alla fall.
Utan att jag är medveten om det...