"Tja gumman! Inte igår precis. Står ca 30 m. från Dregen, din älskling. Eller ja, för ett tag sedan iaf."
Han som skickade har ett relativt udda namn och på min mobil har jag två som heter just detta. Min hjärna var dock inkopplad på en av dessa personer eftersom den andra har jag inte hört ifrån på snart två år. Saken är bara den att den person jag är inställd på att det är aldrig skulle skriva gumman till mig. Dessutom kan jag inte minnas att jag någonsin sagt till honom att jag har en hemlig crush on Dregen. Jag tänker att han antagligen fått höra det av någon annan och anledningen till att han skriver gumman till mig är för att han druckit för många öl, eller fått totalt hjärnsläpp.
Jag svarar:
"Say what? Vart då någonstans?"
Någon timme senare får jag tillbaka:
"Fyllo! Ring mig!"
Jag ringer inte upp honom av anledningen att jag tänker att han är ganska full som ens sitter och skickar sms till mig, vilket han annars aldrig gör. Och varför ringa upp honom när vi ändå bor typ 100 meter ifrån varandra. Känns helt meningslöst så jag ignorerar och fortsätter med det jag gör.
Efter ett tag ringer det och det är såklart han. Jag suckar och tänker att det är lika bra att svara för annars kommer han antagligen ringa halva natten. Så vi pratar ett tag. Han är full och det är väldigt rörigt med många som pratar samtidigt som han i bakgrunden. Jag kallpratar med honom och slås av tanken att han låter väldigt annorlunda i telefon. Efter några minuter slår det mig att det inte alls är den jag tror att det är, utan det är han som jag inte pratat med på snart två år.
Vi pratar ganska länge samtidigt som många minnen hinner rulla runt i mitt huvud. Han och jag har en historia. Han var ett av skälen till att jag var på väg att flytta till Enskede. Det var hans pappa som skulle hyra ut den lägenheten till mig. Istället flyttade jag till Arboga, samma höst som jag skulle ha flyttat till Stockholm. Efter det hördes vi knappt av. Ibland kom det ett sms. Ibland skickade jag ett sms. Sista gången var i samma veva som jag och fd sambon separerade. Då hade han precis blivit pappa till en liten flicka. Sedan dess, nada kontakt fram tills ikväll.
Han sa att han tycker det är synd att vår kontakt knappt existerar längre. Och visst, jag kan hålla med honom. Å andra sidan finns det nog logiska förklaringar till det. Det blev för jobbigt för båda. Vi ville nog mer än vad vi vågade säga till varandra. Dessutom hamnade vi aldrig i samma fas. Han har däremot alltid funnits där i mitt bakhuvud och någon anledning borde det finnas till att både han och jag har kvar varandras telefonnummer trots att våra liv har vuxit åt olika håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar