Och nu kommer det som alla har väntat på, inlägget om Mr J. Mitt svar på alla frågor som ställs kring den omtalade mannen i trikåer med ett stort J på bröstet som ingen vet vad det står för.
*trumvirvel*
Nä, skämt och sido!
Kommer att bli största allvar, faktiskt.
Skrivet öppet och ärligt från mitt hjärta.
Så håll i er...och jag menar det.
Jag träffade Mr J genom en dejtingsajt i april i år. Hans mail var långa och väldigt roande att läsa, vilket gjorde att jag fastnade för honom mycket snabbt. Han stack ut bland mängden mail helt klart med sin konst att kunna skriva helt galet roligt och med sin humor som tilltalade mig. Och det tog inte speciellt lång tid efter det att vi först fick kontakt till att vi bestämde oss för att träffa varandra. Våra msn-konversationer lyckades på bara några dagar beröra i princip alla ämnen mellan himmel och jord så det kändes som ett väldigt naturligt steg att ta även fast det var på så kort tid.
Mötet i sig var inget utöver det vanliga. En promenad i en park i centrala Örebro, enkelt och lättsamt. Det var den första dejten på länge som jag kände att jag hade velat vara kvar lite längre än vad jag kunde, men eftersom jag skulle iväg på teaterrep så gick det inte. Jag blev upphämtad av en teaterkollega till mig och med det skiljdes vi åt med en lång, lång kram. Minns den kramen som om det vore igår för den kändes så innerlig, så äkta. Hade kunnat stå där ett bra tag till för den sa så mycket om vem han är.
Nu vet jag inte riktigt hur det är med mitt minne, men jag har för mig att det bara tog några dagar efter vårt första möte som han skrev till mig att vi nog skulle få ut mer av varandra som vänner och med det upphörde vårt dejtande, men inte kontakten i övrigt vilket är väldigt uppenbart. Jag vet att jag då blev väldigt besviken över det han hade skrivit eftersom jag kände att han inte riktigt hade gett mig en chans att visa vem jag är. Å andra sidan är jag medveten om, och upplevt själv, att ibland vet man bara att man inte vill mer. Dessutom kan jag känna att det är personen som avbryter dejtande efter så kort tid som antagligen förlorar mest på det. Jag skrev aldrig min besvikelse till honom, utan bara att det var okej. Jag finner ingen anledning till att argumentera emot något sådant heller. För vad ska hända? Han tar tillbaka det och fortsätter dejta mig? Knappast. Det var så han kände och då är det bara att vara okej med det. Däremot kunde jag undra varför han kände som han gjorde, vilket man nog allt som oftast gör när man får ett nej.
Vad som har hänt från det till nu har väl egentligen inte undgått någon som läser min blogg, det vill säga resten behöver jag inte dra upp ännu en gång.
Mr J är en person, som ni vet, får mig att må jävligt bra. Han är en av få människor jag lärt känna i mitt liv som berör mig innefrån och ut. Och han är definitivt en av få människor som jag så snabbt öppnat mig för och känner en enorm trygghet med. På något sätt känns det som att jag inte vet hur jag har kunnat leva utan honom innan jag lärde känna honom för lite drygt ett halvår sedan. Lite kusligt med tanke på hur reserverad jag annars är i liknande situationer. Jag tilllåter aldrig mig själv att släppa kontrollen. Låter aldrig någon komma så nära inpå mig som jag låtit honom göra. Jag har mer eller mindre kastat mig handlöst i det som förut känts så skrämmande för att han är just den han är. Genuin, ödmjuk, snäll, jordnära och en grymt vacker människa. Han vidrör min själ varje gång jag träffar honom på ett sätt ingen annan gör och sist men inte minst så vet han hur han ska tillfredsställa mig...på alla plan med både vördnad och respekt för mig som person.
Kombinationen vänskap och sex är definitivt ingen framgångssaga på något sätt. Det slutar för det mesta med att någon blir sårad. Jag vet att jag även i början av vår kontakt tog upp att det inte är en hit för min del, men det har hela tiden funnits en sexuell attraktion mellan oss. Annars hade det aldrig blivit som det blivit, men helt ärligt så har jag känt att det stundtals har förvridit min hjärna till att inte veta vad jag egentligen känner för honom. Det var även en av anledningarna till varför jag ville avbryta den delen hur skönt det än var. Sedan gick det som det gick med hela den biten.
Mina hjärnspöken angående honom är inte på grund av att sex har varit ett inslag i vår relation. Det är snarare alla de där smågester och beröringar som varken kan placeras in under vänskap eller sex. De där småsakerna som borde finnas i en kärleksrelation, men som för min del näst intill aldrig har funnits med när jag har haft en partner. Så det är klart, när man väl får den delen från en människa som betyder mycket för en så suger man åt sig som en torr svamp. Jag vill ha mer, känna mer, vilja mer. Men kärlek har aldrig varit så enkelt för mig. Jag måste känna personen för att verkligen kunna falla för den och stundtals kan jag tycka att han inte släpper in mig i hans liv. Han finns mer där på avstånd, vill inte riktigt komma nära. Och jag finner mig i det. Jag har andra vänner där jag känner att jag inte riktigt kommer in, men de är ändå mina vänner. Så vad ska vara annorlunda med just Mr J?
Den enda egentliga oron jag har är att han släpper taget om mig den dagen han finner det han söker i sitt liv, det vill säga kärleken.
Jag tycker ofantligt mycket om honom. Det finns egentligen inga ord som kan beskriva hur mycket. Jag är nästan beredd att säga att jag älskar honom för att han är den han är. För det är just det som är grejen med honom. Han gör sig aldrig till, försöker inte sätta på sig en roll. Han är han enda ut i fingertopparna och det är det jag älskar med honom, what you see is what you get. Och visst, jag kanske bara har varit naiv hela tiden och inte sett att hans vänlighet och ödmjukhet hela tiden har handlat om att han ska få ut det han vill av mig, det vill säga sex. Men jag har svårt att se att det ska förhålla sig på det sättet. Oron har såklart funnits där, men vem gör så otroligt mycket för en annan människa endast för att få komma till lite då och då? Så kalla mig naiv, men jag kan inte riktigt se det på det sättet.
Helt ärligt, från mitt hjärta, så ja, han är rätt person för mig. Mr J är allt det jag söker hos en partner. Han har sett delar av min själ utan att springa därifrån, får mig att känna mig totalt avslappad och han öppnar upp mig som person. Han är godhjärtad, säger de rätta sakerna när jag mest av allt behöver höra det och han har en humor som jag älskar. Hur kan man inte tycka om en karl som värdesätter och ger liv åt gosedjur? Det är så galet roligt att det blir charmigt. Och främst så kan han hantera mig i alla lägen. Han tillfredsställer mig på alla plan, fysiskt, mentalt och intellektuellt. Hur kan inte en sådan människa vara den rätta för en?
Men, som alla vet, så krävs det två för en tango och jag är inte den rätta för honom. Jag är inte den han söker i sitt liv vilket jag också vetat sedan den dagen han skrev till mig att vi kommer få mer ut av varandra som vänner. Och av den anledningen kommer jag inte heller att ta reda på om det kan bli något mer mellan oss. Jag tänker inte känna efter om jag kan känna mer, om jag kan falla. För jag vill inte det. Skulle jag däremot utveckla känslor för honom så skulle jag absolut stå för dem eftersom vi väljer inte vem vårt hjärta förälskar sig i. Det bara händer och skulle det hända så skulle jag även kunna hantera det när jag väl accepterat det.
Fast det är klart att det funnits stunder jag har önskat att Mr J kunde känna mer för mig. Att han kunde älska mig för den jag är, det enda jag någonsin skulle begära av någon. Men nu är inte fallet så och jag är inte heller så säker på att det är det jag egentligen vill. För är det något jag verkligen skulle hata mig själv för så är det om jag förlorade honom föralltid på samma sätt som jag förlorade min fd. sambo. Han och jag hade fått ut så mycket mer av varandra som vänner och att falla för honom var ett stort misstag med facit i hand. Det är på något sätt lättare för mig att nöja mig med det jag har istället för att satsa och förlora allt.
Den kvinnan som kommer få hans hjärta att slå extra slag kommer kunna skratta sig lycklig för resten av livet. Han är allt det en kvinna kan önska sig och behöver. Och jag kommer alltid vara glad över hans lycka oavsett vad, helt ärligt. Någon gång kommer jag med all säkerhet hitta den man som älskar mig precis som jag är och som, precis som Mr J, är den rätta för mig. Däremot tänker jag inte sticka under stolen med att fram tills dess så kommer det svida i mitt hjärta den dagen Mr J finner kärleken. Inte för att jag har känslor för honom, utan för att hon får allt det jag skulle vilja ha från en man.
Men detta kan jag säga.
Mr J är en otroligt vacker människa som jag är lycklig över att ha i mitt liv.
/Nettan
4 kommentarer:
Wäh! Vilken kärleksförklaring! Hade jag varit i den mannens skor så hade jag börjat tänka om, lätt! En kvinna som har skriftens gåva att kunna uttrycka sig sådär och som dessutom ser bra ut. ;) Enligt min mening kan han bara vara en idiot om han släpper dig ur sikte.
Ja, det kommer nog att svida något otroligt misstänker jag... Bra skrivet vännen :)
Du skriver som en gudinna! :-)
Anonym - Fast nu var're ju ingen kärleksförklaring jö. Men visst kan man tycka att han borde tänka om, men nej. =)
08an - It will do, men jag kommer överleva det med. Jag har ju dig. =)
Mjölbaggen - Tack, din lurv! =) Jävla nick btw... haha!
Skicka en kommentar