Tillbaka till fokus

Jag har inte riktigt varit mig själv de senaste dagarna. Antagligen inte ens de senaste veckorna. Det är väl egentligen ingen nyhet med tanke på att innehållet på bloggen har varit där efter. Igår kom verkligen droppen som fick bägaren att rinna över. Hade en riktig "bryt ihop och kom tillbaka"-dag. Inget annat än grina livet ur sig fungerar, så det gjorde jag. Och även fast det inte förändrar situationen speciellt mycket, inte ett skit för att vara exakt, så känns det faktiskt bättre idag.

Så nu är det väl dags att börja fokusera igen...

Det går jävligt segt på dejtingfronten och egentligen spelar det mig ingen roll eftersom jag känner att jag är viktigast just nu. Jag måste först och främst fokusera på mig själv och mitt eget liv. Jag orkar inte bry mig eller ta in någon annan i det som är nu. Dessutom, som jag tjatar om hela tiden, så har jag inte bråttom. Allt har sin tid!

En annan anledning till att det inte händer så mycket på det planet är för att jag känner mig tillfreds med att bara lära känna Arvikakillen bättre. Det går i och för sig väldigt obra det med, men ibland så händer det. Igår fick jag ett livstecken och det har fortsatt så även idag. Ibland känner jag bara för att ge upp när det kommer till honom, men något speciellt måste det vara med killen eftersom livslängden för mitt intresse har varat enormt länge. Har nog aldrig hänt förr.

Mr J har verkligen varit en pärla bland sandkornen den här veckan. Han är i och för sig alltid det, men den här veckan när allt runt omkring mig har rasat så finns han bara där...fast på avstånd. Och som jag hade velat ha en kram av honom. Bara känna närheten av någon som bryr sig så har det räckt med bara på avstånd. Det är så skönt att få skriva att allt är skit och slippa få höra "det ordnar sig" eller "du ska nog se att det blir bättre". Just då hjälper ändå inte de orden. Han å andra sidan låter det få vara skit. Han låter mig få känna så och det är så grymt underbart. Så befriande! Aldrig varit med om en person som gör och säger allt rätt precis när man som mest behöver det.

Nu finns det andra som bryr sig också och som finns där när det är som jobbigast, men det är något visst med honom. Något som inte går att beskriva med ord. Det är så sällan jag vågar visa mig sårbar inför andra och det är väl kanske det som gör det. För hur ofta träffar man egentligen människor som kan få en person som hatar att gråta inför andra gråta och i nästa sekund få en att le...och gråta samtidigt? Jag känner bara en person sedan tidigare, men han är för långt borta för att bara ge mig en kram.

Man får hålla hårt i pärlor när man väl hittar dem och bevara dem på ett särkilt ställe så man inte förlorar dem. För hur ska man annars orka?