Sagan om Pucklo

För nio år sedan fick jag ett gosedjur, en dromedar av min mors dåvarande killes mamma efter att jag hade haft en tung period i mitt liv. När jag fick den var första gången jag träffade henne, men jag hade pratat med henne många gånger i telefon varav en gång då jag under samtalet helt plötsligt fick panikångest. Dromedaren jag fick av henne skulle symbolisera tron på mig själv och min inre styrka att klara saker hur jobbigt livet än kan te sig.

Min lilla dromedar har jag alltid haft med mig sedan dess och den ligger alltid i min säng och påminner mig om jag att jag är starkare än vad jag tror, även fast jag nog skulle behöva inse att man inte klarar allt själv. Men det är en helt annan historia.

För en tid sedan fick det lilla gosedjuret ett namn av Mr J, Pucklo. Och jag som aldrig sett en anledning till att döpa mina gosedjur finner det jobbigt att detta namn blivit så inpräntat i mig att jag till och med själv numera kallar den för Pucklo. Jag kan komma på mig själv att näst intill ropa efter den när han fallit ner bakom sängen. Helt galet! Mr J å andra sidan roar sig med att namnge den, prata med den och åt den (nej, han är inte sinnesförvirrad), vilket i och för sig har blivit väldigt roande. För det är verkligen roande att se honom när han ger liv åt den lilla dromedaren. Tänk att en vuxen karl kan vara så mån om gosedjur...

Numera när jag tittar på den kommer jag på mig själv med att le. Och det är mer vanligt att den påminner mig om galenskaper a' la Mr J än om min inre styrka. Inte för att det är av ondo för vad kan vara bättre än att inse att man ler bara genom att titta på saker i sin lägenhet? Glada och roande minnen är saker jag med glädje tillför i mitt inre. Så min lilla dromedar får helt enkelt behålla sitt namn, Pucklo och innebörden har i och med det förändrats drastiskt.