Så kom tårarna

Igår blev tillslut en uttömmande dag. Åkte iväg till en minneslund här i Örebro för att tända ett ljus. Jag hade kunnat ta mig dit själv, men jag ville inte vara där själv. Ifall tårarna kommer känns det skönare att ha någon med sig. Någon man känner sig trygg att gråta inför. Någon jag vet skulle kunna hantera att se den starka flickan bryta ihop. Så valet av sällskap var inte speciellt svårt. Fast jag börjar själv tycka att det är tragiskt att Mr J nästan aldrig få se mig som någon annan än den sorgsna och tillbakadragna tjejen. Få människor skulle beskriva mig som det.

Jag har inte gråtit över Marcus död sedan året han faktiskt dog och helt seriöst så trodde jag inte att det skulle hända i år heller. Tungt är det däremot varje år, men tårarna har aldrig riktigt infunnit sig när jag tänkt på honom. Dels för att jag kan tycka att han faktiskt har det bättre där han är nu eftersom hans liv inte var så enkelt i slutskedet. Dels för att jag lärt mig att stänga av de känslorna. Döden har levt bredvid mig hela livet och någonstans på vägen blev jag lärd att acceptera, gå vidare och att tårar inte förändrar någonting.

I år kom tårarna tillbaka efter fem år. Jag hade sluppit dem om inte Mr J hade fått för sig att röra vid mig. Och det sättet han gör det på. Inte ett ord, finns bara där. Hans famn vidrör inte bara min fysiska kropp, utan även den inre och han släpper den fri. Det kanske låter töntigt, men för en tjej som jag som blivit lärd att gråta är fult, att det är ett misslyckande och något som svaga människor gör så är det svårt att tillåta sig att göra det. Och egentligen borde jag kanske hålla mig ifrån honom och avsky honom för att han öppnar upp en del av mig som varit inlåst så många år, men faktum är att jag älskar det. Inte bara att han gör det, utan även sättet han gör det på. Det är som att visa mig en helt ny värld och på något sätt även en väg för att hitta tillbaka till mig själv. Den galna, spontana och glada människa jag egentligen är.

By the way...jag har just insett att jag har en liten hang up på Mr J. I och med detta inlägg har fem av de senaste tio inläggen handlat om honom på något sätt. Å andra sidan är han en ganska stor del av mitt liv och eftersom han berör mig så mycket så lär det hålla i sig ett tag till. Men va fan...bättre en hang up på någon som får mig att må bra än någon som får mig att må dåligt.