Känslan av förälskelse

Jag börjar sakta sakna känslan av att vara förälskad igen. Den där känslan som fyller upp en helt inombords. Man kan inte riktigt fokusera på det man egentligen borde göra på grund av en total upprymdhet. Känslan som blir vansinnigt jobbig efter två dagar för att den äter upp en inifrån och ut och man slutar att helt fungera som en normal människa. Man bli sakta men säkert knäpp i huvudet på riktigt.

Precis den känslan saknar jag!

Låter nästan som om jag önskar mig själv en långsam och plågsam död, men den känslan får en att känna att man lever...på riktigt. Det var länge sedan jag kände den nu. Nästan så länge sedan att jag glömt av hur det är. Känslan av att vara förälskad. Jag vill, jag är redo...yey, jag lever. Så skönt det skulle vara, men bara i två dagar. Inte mer för då blir jag galen på mig själv. Kommer på mig själv med att fokusera mer på att rita hjärtan i kurslitteraturen istället för att läsa den. Det är illa!

Konstigt ändå att jag inte riktigt lyckats få till den där känslan än med tanke på hur många trevliga killar jag har träffat i lite mer än ett år. Eller ja, speciellt konstigt är det väl inte egentligen. Jag är ju inte så snabb själv känslomässigt. Går mest i slow motion. Min känslor fattar grejen när killen har dragit typ. Å andra sidan kan man tycka att det borde finnas någon som har känts så pass bra att man fortfarande har kontakt.

Fast nu ljuger jag lite. Finns ju killar jag har träffat som jag fortfarande har kontakt med, men där har det stannat vid vänskap och det jag efterlyser är någon som känner något mer för mig. Någon som vill kasta runt hela min värld, ta mig med storm och som vill stanna vid min sida. Jag vill våga finna tillit igen, vill våga falla och stanna för alltid. Saknar att ha någon vid min sida. Någon att kura ihop i famnen hos och som håller mitt hjärta även när det blir storm.

Något som är märkligt bland dem jag har träffat och dejtat är att det inte har varit några egentliga fel på dem och som jag har förstått har det inte funnits det hos mig heller. Efter en första dejt (eller flera) så har det helt enkelt bara runnit ut i sanden eller så har man känt på en gång att det inte kommer att infinna sig några känslor. Sedan finns det den där lilla skaran som inte säger ett skit efter att man träffats. De bara försvinner ut i tomma intet, utan ett ord eller livstecken. De killar där allt känts rätt när man träffas och sen dör det bara. Skulle vara spännande att höra vad de har att säga. Vad som egentligen gick fel.

Eller kanske inte.
För vad bryr jag mig om det egentligen?

Nej, först och främst vill jag känna känslan av att vara förälskad igen. Bara njuta av att jag kan låta mig själv känna så. Känna för någon annan igen. Skulle vara riktigt skönt!