Jag hade bestämt mig för att sluta fly och sluta vara rädd.
Och jag ville inget hellre än att få ett eget hem.
Få fortsätta mina framtidsdrömmar.
För ett år sedan åkte jag från Nyköping och tillbaka till Karlstad.
Om några dagar skulle jag återigen infinna mig i Arboga.
På något sätt kände jag både en lättnad och en oro.
Frågan om jag valt rätt beslut snurrade i mitt huvud hela tiden.
Det enda jag ville var att få tillbaka mitt liv.
Tiden i Nyköping hos den kille som höll mitt hjärta hade blivit alldeles för lång.
Vårt möte hade blivit alldeles för intensivt.
Och på något sätt visste jag redan då att det här var sista gången jag var där.
Hans hejdå skvallrade om att det hade blivit för mycket.
Själv gjorde jag allt för att hålla god min.
Men mina tårar brände bakom ögonen hela tiden.
Idag för ett år sedan lämnade jag min enda trygga plats.
Resan mot en oviss framtid hade börjat.
Skulle jag vara stark nog att klara mig själv?
Skulle jag få vara ifred från min fd sambo?
För ett år sedan samlade jag ihop pusselbitarna av mig själv.
Allt skulle snart få sig en någorlunda helhet igen.
Den resa jag gjorde under den sommaren önskar jag ingen.
Alltid behöva vara rädd och vilsen.
Alltid behöva fly.
Jag var inte längre den människa jag en gång var.
Allt som hänt hade förändrat mig till något jag inte ville vara.
Jag såg min omgivning med nya ögon.
Att fly är en ensam resa.
Ingen kan förstå hur det är förrän man varit där själv.
Ovissheten och rädslan är obeskrivbar.
psst... del 6, del 7, del 8, del 9
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar