Jag vill så mycket, men jag kan inte förmå mig själv att göra det.
Jag skulle behöva hjälp, men kan inte få mig själv att fråga.
Jag borde ta mig ner på jorden igen, men kommer inte ihåg vägen.
Jag tror att jag har glömt vem jag är eller den jag en gång var. Och som jag önskar att jag kunde finna mig själv igen. Lyckas hitta alla pusselbitar och lägga dem på plats, men det är så svårt att göra det själv. Jag gör saker mot mig själv som jag inte borde göra bara för att slippa tänka eller bry mig om det som gör så ont. Mina tankar om det som en gång var är så djupa. Önskar jag kunde få lov att uttala min besvikelse. Låta allt bara komma och visa vad det var som förstördes.
Inser nu att jag hade behövt tid att tänka. Stanna upp och finna mig själv, men istället gick jag fram som en ångvält mot nya mål. Allt för att slippa undan tankarna. Antar att det är det jag får lida för nu. Och fastän jag vet att jag är stark och att jag kommer att ta mig igenom det här så behöver även jag bara få luta mig mot någon annan. Bara få låta tårarna komma i någons famn. Vad jag hatar att känna mig ensam. En person som jag som har så många runt omkring sig, men som ändå är så ensam med det hon lever med. Döljer allt. Låtsas som allt är bra för att det inte ska bli jobbigt för någon annan. Bäst att tänka på alla andra först är egentligen bara en idiots filosofi.
För några dagar sedan uttryckte jag min besvikelse för min bästa vän. Besvikelsen över att han inte kommer och hälsar på mig. Fyra fucking jävla år tog det att sätta ord på det. Och egentligen var det inte ens meningen från början. Det bara kom när han frågade hur jag planerat att fira min 30årsdag. Jag sa att jag inte tänk fira alls eftersom det skulle krävas planering för två fester, en här och en i Göteborg. När han sedan sa att jag kunde planera för en här och att de som är i Göteborg kunde komma hit så kom det bara. 15 års vänskap kräver bara några få ord för att han ska inse hur ont det gör mig. Och den besvikelsen är inte ens den största eftersom jag verkligen vet vem han är. Men ändå. Fyra år för att finna orden för det.
Önskar att jag hade någon här ikväll. Någon som förstår och som ser mig. Någon som kan hjälpa mig att pussla ihop bitarna av mig själv. Hela behövs inte. För de sista bitarna måste jag ändå lägga själv, men bara några bitar så att jag orkar vara stark igen. Finna mod, ork och kraft.
Livet är hårt.
Det ska vara det.
Önskar jag hade någon bredvid mig bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar